Det finns något fascinerande med att lyssna på riktigt gammal musik, menar Magnus Ericsson.
I radion viner lite klassiska stråkar och det är meningen att jag skall tänka på jul. Det kan jag väl göra, även om jag inte är särskilt bra på det. Det är P2 på bilstereon. Jag brukar lyssna på P2 när jag försöker få vardagsstressen att släppa taget. Inte för att jag lyssnar på klassisk musik hemmavid, inte någon annanstans än i bilen egentligen. Den här kvällen flyr tankarna lätt julen. Istället slår det mig hur konstigt det är att jag sitter och lyssnar på musik som ibland hundratals år gammal. Det finns något overkligt över det. Något mystiskt är det med den saken. Det är ju inte så att särskilt många läser "Beowulf" eller Snorre Sturlasons "Edda". Det finns absolut inte en hel radiokanal vars utsändningar till stor del består av uppläsningar av gammal litteratur.
Fenomenet klassisk musik är fascinerande. Varför är det så fint att lyssna på Brahms och Stravinskij? Varför börjar jazz också bli finmusik? Jazzen var verkligen inget för hoven. Satchmo blåste aldrig för kungen av Belgien. Kommer snart Frans B Liljenroths bearbetning av den amerikanska folksången "Red River Valley" presenteras med vördnad, medan Sven-Gösta Jonsson avmätt sjunger att han har trolltrummans rytm i sitt blod? Möjligen är det nostalgins skimmer som bländar när man tittar bakåt på musiken. Man förskönar det som varit. Precis som minnet brukar sandpappra bort alla stickor, så vi glömmer alla törnar och tasksparkar vi åkt på. Jag vet inte, kanske min jultrötta hjärna bara vandrar vilsen vid foten av fjället.
Jag byter kanal och hamnar rakt i "Last Christmas". Den här kompositionen har inget sandpapper rått på, ännu. Minnen från mellanstadiet dyker objudna upp. Snabbt flippar jag tillbaka till P2. Där spelas Brian Enos två arrangemang av John Dowland, för luta och elektronik.
Min förvirring är total. God jul.