Morrissey har uttryckt stöd för partiet For Britain.
Larmet på min mobil brakar i gång. Jag ställde mitt absolut mest störande larm, med den mest irriterande signalen, så jag definitivt skulle vakna. I går kväll gick det väldigt dåligt att somna, det gick dåligt ända in på natten. "Bigmouth la-da-da-da-da", gnälltjöt Morrissey prick klockan sju. Ett gnällande yl som jag en gång uppskattade så. I dag får det mig att sätta mig käpprak upp i sängen och frusta besviket.
Från att ha varit den person som visat att det fanns en mjukare manlighet, något som jag absolut behövde upptäcka i tonåren, så har Morrissey under de senaste åren börjat bli mer och mer förvirrande. I år gick han ut och gav sitt stöd till ett politiskt parti för första gången. For Britain kallas det. Ett utbrytarparti från UKIP, som i sin tur kan sägas vara Storbritanniens SD. UKIP kallar For Britain för nazister och rasister. Vilket är lite som om Jimmie Åkesson skulle anklaga någon för att älska knätofsar och folkdräkt FÖR mycket.
Irritationen håller i sig långt efter jag stängt av larmet, ända tills en stund efter jag lagt in första snusen och kaffebryggaren slutat puttra. Men jag är vaken. Över kaffekoppen denna morgon började jag sörja att jag aldrig igen skulle lyssna på The Smiths eller Morrissey på samma sätt igen. Är det här möjligen svaret på om man kan skilja konstnären från dennes konst? Jag minns att jag tänkte detsamma när jag såg "Die Grablegung" av tyske expressionisten Emil Nolde; när jag fick veta att han var nazist.
Ironiskt nog dömdes hans tavlor vara ”Entartete Kunst” (degenererad konst) och förbjöds när nazisterna kom till makten 1933.
Jag älskade Morrissey, men även kärlek kan dö. Man växer uppenbarligen isär. Han lyckas provocera mig åtminstone och det är bra för då måste jag tänka. Jag vill inte förbjuda sådant jag inte förstår just därför.