Att vara mindre fysisk med sina vänner, är det en strategi i coronatider?
Förr eller senare måste jag väl skriva om viruset, även om det känns lite trist. Så istället berättar jag en historia. Det var på tiden då de som just gått ut gymnasiet i Skellefteå fick inse att det inte gick stanna kvar i stan. Det fanns inga jobb och vidarestudier fanns bara på andra orter. Själv bodde jag kvar lite längre än de flesta på grund av att jag hade ett band och satsade på musiken. Men till slut fick jag också ge upp. Jag hamnade på en madrass i en källarlokal i Aspudden i Stockholm. Vi var fyra Skelleftesnubbar som bodde tillsammans. Inte helt oväntat var det kalas i källaren lite då och då och en av oss träffade en tjej som han delade säng med den natten. Hon hade just kommit tillbaka från en lång resa i Indien och berättade hur hon bland annat sovit i ett tempel.
Vad hon inte berättade var att hon fått skabb under resan.Hon hade förmodligen inte den blekaste aning, men hursomhelst så sov andra av oss i källaren i sängen de delat. Så kom det sig att de små liven kröp in under deras hud också. Efter några veckor kliade sig alla, utom jag, som om deras liv hängde på det. De kunde stanna mitt på gatan, slita upp t-shirten och klia sig i panik. Andra fotgängare höjde ögonbrynen och tog en omväg. Det var uppenbart att det var något som inte stod rätt till och när de uppsökte vården fick de veta om skabben.
Men det började aldrig klia på mig. Det var nog första gången jag verkligen insåg hur lite fysisk jag är i mitt umgänge med andra människor, vilket trots omständigheterna kändes lite beklämmande. Jag bestämde mig att börja ändra på det och även om jag inte blivit någon som klänger på folk så kan jag åtminstone ge vänner en kram numer. Men nu är det hög tid att börja vänja av sig igen. Jag måste bli den där killen som aldrig fick skabb i en källare full av skiten.