Oftast tar det en vecka av semester innan lugnet infinner sig, menar Magnus Ericsson.
Mitt i sommaren ruvar döden. Kanske inte fullt så dramatiskt och slutgiltigt, men i alla fall lurar där en räcka dagar lika stilla som den sista vilan. Semester, sommarlov, lugn och ro, en tid att vara tillsammans. Allt det där låter förträffligt, sagolikt till och med. Men när något låter för bra för att vara sant så är det oftast därför att det är just det. För hur ska man kunna hinna stanna upp innan allt redan tagit slut? Innan allt det vanliga börjar om igen och löven skiftar färg?
Newton skrev om massans tröghet. Det kan bland annat betyda att om du färdas i en riktning, till exempel sittande i en bil på väg till stranden, och bilen plötsligt tvärbromsar för en oförsiktig igelkott, då kommer du liksom fortsätta vidare. Bilbältet stoppar dig från att flyga ut genom framrutan och lilla kotten tassar i bästa fall vidare över gatan. Lite så fungerar det när livet pallnitar och jag förväntas njuta av lugnet. Att plötsligt inte alls ha en känsla av att inte riktigt hinna med. Det känns knappt ens naturligt. Den stilla stunden i solen på verandan – där tickar bara klockan. Det finns saker jag borde göra istället för att sitta där som en grönsak och vara till ingen nytta. Läsa en bok? Det är bara att glömma. Samma som ovan. Det finns saker att göra. Massan fortsätter i samma hastighet och riktning. Jag tänker att det är så för många andra. Jag har hört andra säga att det tar minst en vecka att bara varva ned. När jag promenerade för ett litet tag sedan såg jag en man på avstånd. Han verkade Kung Fu-fajtas väldigt sakta. Jag kunde inte se något motståndare, så jag antog att det var någon form av livlig meditation. Ett sätt att tömma hjärnan och befinna sig enbart i nuet.
Ett litet sting av avund överrumplade mig, sedan kom jag på att jag borde hinna städa garaget i sommar och skyndade vidare.