Barnuppfostran är ett svårt ämne, menar krönikören.
Hur än vi gör, hur hårt vi än anstränger oss, så tycks man strula till det för ens barn på något vis. De allra flesta föräldrar gör ett så pass hyfsat jobb att det i slutändan inte lämnar djupa spår, men ändå. Exempelvis, visar man att man tycker att barnet är duktigt kan det komma att växa upp och känna att enbart prestation ger kärlek. Gör man inte det så kan misslyckas rusta sonen eller dottern för ett vuxenliv där så väldigt mycket centreras runt just prestationen. Damned if you do, damned if you don’t. Exemplen på hur man kan gå fel som förälder tycks mig alltför många att ens försöka rabbla upp.
Jag säger inte att Patrick Melrose far och mor gjorde ett bra jobb, men jag undrar om de inte trodde det, trots allt. För er som inte sett den nya miniserien på HBO blir kanske detta aningen obegripligt, ber om ursäkt för detta, men låt mig berätta: Patrick är så trasig efter sin uppväxt att han nästan blivit galen. Det har verkligen inte saknats pengar i överklassfamiljen, men ändå har han som vuxen reducerats till en psykotisk missbrukare. Inte bara kärleken från föräldrarna har saknats, utan så mycket mer har brustit. Att ”money can’t buy you love” har knappast gestaltats mer tydligt än av Benedict Cumberbatch i denna roll.
För er som sett filmatiseringen av Hunter S Thompsons "Fear and loathing in Las Vegas" så finns där ett släktskap. Verkligheten flyter ut i något suddigt och ogreppbart, där det förflutna är närvarande i nuet, bokstavligen. Närvarande i röster och flashbacks, men i hans själva existens också. Det är ingen enkel historia, men vad är enkelt egentligen? Belöningen när man lyckats med något svårt är alltid större.
Däremot vet jag inte om utmaningen är vad de flesta söker i en tv-serie. Om det är vad man söker har det förmodligen något med uppväxten att göra.