Om Donald Trump kan bli president, så kan väl Hulk Hogan, menar Magnus Ericsson.
Första gången jag såg wrestling blev jag helt chockad. Förvisso var jag inte särskilt gammal och hade just vid det tillfället inte någon vuxen i närheten som kunde förklara vad det var jag såg på. Naturligtvis trodde jag det var på riktigt, att det faktiskt var sport. Hulk Hogan och Macho Man Randy Savage var inte alls som Göran Lindblom eller Micke Granstedt som jag sett sporta loss på på Ladan. Nä, de stod och skrek och gormade, skröt och hotade. Att säga att deras egon var pyttesmå och att de hade komplexa personligheter skulle vara rätt felaktigt. Och som de stod och skröt! Det var något helt otroligt. Inte alls som när Rolle Stoltz förmodligen kommenterade sitt hat-trick mot Timrå guldåret 1978 med att ”det gick ganska bra i dag”. Tvärtom, redan innan Hulk Hogan ens klivit in i ringen förklarade han tydligt att han var störst, bäst och hade den vackraste mustaschen.
Sedan blev jag äldre och förstod att det var ett skådespel. Men samma stil gick att känna igen senare när jag hörde Oasis prata om sig själva som det bästa bandet sedan Beatles. Då förutsatte jag att det också var skådespeleri. Men helt säker var jag inte. De var rätt övertygande i rollen.
Åren gick och jag reflekterade inte över detta ämne förrän Trump dök upp på scenen. Han kändes väldigt mycket som en wrestler, som Liam Gallagher med comb-over. Ett tag var jag övertygad om att han spelade för galleriet och att han, i all sin vedervärdighet, gjorde det rätt bra. Men i dag är jag inte lika säker längre. Överallt i media hittar man professionella psykiatriker som utan kval kan ställa diagnos – narcissistisk psykopat. Men vad säger det då om oss friska människor som väljer sådana som The Donald till maktpositioner? Vad säger det om makten i sig? Kanske Hulk Hogan skulle bli en bra världsledare?