Att skjuta djur är ett moraliskt knepigt ämne.
Älgarna demonstrerar. Länsstyrelsen i Östergötland uppmanar jägare att skjuta alla älgkalvar. Skogen kommer bli en slaktplats. Det är den osedvanligt varma sommaren som gjort att det inte funnits nog näring för kalvarna och en hård vinter befaras leda till ett oacceptabelt lidande för dem. Så man dödar av barmhärtighet. Det är såklart ett moraliskt knepigt ämne, i synnerhet för de som tillskriver djuren lika värde som människor. Har vi rätten att sätta oss som domare, jury och bödel för djuren?
En gång i en nära forntid, kom min mor ut från tvättstugan på Moröhöjden och fick se mig stå och klappa en älg. Jag hade varit på väg till förskolan men sett några älgar som förirrat sig ned mellan hyreshusen till den lilla skogen mellan Mynt- och Krongatan. Jag hade hört i sången att älgarna ville ha trygghet i sin egen skog, så en liten, solidarisk klapp var på sin plats. Att någon skulle vilja sätta en kula i de här mysiga lövtuggarna tycktes mig barbariskt. Skräcken i mammas röst var dock ett rätt tydligt tecken på att jag möjligen gjorde något mindre bra.
För cirka ett år sedan, när det blev klart att man skulle skjuta en varg igen, blev det ett ramaskri från allmänheten i Stockholm. Det var Södertörnsvargen som skulle få möta sin skapare. Ett hundratal överklaganden inkom till länsstyrelsen och hot riktades mot personal. Aktivister störtade ut i skogen för att rädda vargen och proklamerade att de tänkte vara kvar där tills kaffet tog slut. Andra skulle ta över då. På landsbygden fnös en hel del åt stockholmarna och deras blåögdhet. Vargen kan vara ett hot när den tappat respekten för människan, sägs det. Om vargen protesterat i sång kanske jag hade klappat broder varg istället. Men rent statistiskt var jag i större fara med älgen. Men då är jag också inget tamdjur. Jag är vild.