Hur ser DIY-kulturen inom musik ut idag?
DIY, do it yourself. Något vi lite till mans sysslar med. Det är kök som skall byggas om, en altan som filas på, ett vardagsrum som tapetseras med gusto. Kanske en bil i garaget behöver restaureras, kanske åker symaskinen eller nålen fram och man broderar skiten ur sig. Men vad betyder det egentligen att göra det själv? Tja, ska man vara ärlig så innebär det att det inte riktigt blir lika bra som ett proffs skulle gjort det. Däremot kan imperfektionen göra det charmigt och unikt. En viss känsla av tillfredsställelse kan nog dessutom drabba den glada amatören när hen inspekterar sitt värv.
Det är lite detsamma när det kommer till musik. Man kan göra något unikt och bra utan att vara en utbildad musiker. Det går spela in i sovrummet och ladda upp resultatet på tuben direkt efter mixen; inget skivbolag som backar en behövs. En revolution, i det lilla. Musiken har blivit demokratisk. På nittiotalet vällde en våg av band och artister som gjorde allt själva fram. Det kallades bland annat för Lo-Fi då inspelningarna lät amatörmässiga. DIY-andan ledde till att en hel del inflytelserik musik kom fram. Band som Pavement och Guided by Voices gjorde strålande skivor och på Trästockfestivalen spelade amerikanska Archers of Loaf.
Vad är då DIY-musik idag? Den är såklart mest elektronisk. En dator och lite mjukvara är det som behövs. Man behöver inte ens någon att spela med. Inga annonser på anslagstavlor som efterlyser en trummis. I dag kallas det bland annat bedroom pop. Ett bra exempel är Jimothy Lacoste, någon slags rappare från London som gör väldigt rudimentära beats och rappar/sjunger. Efter första lyssningen vet man inte riktigt om det är ett skämt, men lyssnar man mer noga träder en lekfull, oförstörd musikskapare fram. DIY är frihet att göra vadhelst som faller en in. Inga gränser.