Magnus Ericsson kommer ihåg en teaterupplevelse som satte spår.
Jaha, då fick Svea rike en ny regering, till slut. Vi fick ett helt nytt experiment i kompromissande, med risken att det blir för många kockar i köket. Men traditionsenligt fick vi en kulturminister som har en hel del att bevisa, men med en skön frilla i alla fall. Jag ska inte döma någon i förhand och ser fram emot att hon kan föra fram kulturen som något mer än en eftertanke i budgetarbetet.
Även här i Skellefteå hör man att kulturen är viktig. Man bygger till och med ett hus där den kan hålla till och vara den motor som vi behöver för att kunna attrahera den uppsjö av utomsocknes och välutbildade arbetskraft som vi kommer behöva få hit när den heliga batterifabriken förs ned från himlen, buren på änglars axlar. Kulturen är en tillväxtfaktor. Den är funktionell. Den ger indirekt klirr i kommun- och statskassan. Men har den längre något värde i sig?
En gång åkte jag Saltsjöbanan, steg av och tog en buss till ett mörkt, nedgånget industriområde. Där, i en nedlagd fabriksbyggnad, såg jag en amatöruppsättning av Alan Moores "V for Vendetta". Teaterscenen var olika nivåer av byggställningar runt hela den enorma, kalla betonglokalen. Jag betalade entré och lade min jacka i en hög ytterkläder på ett skabbigt kontor. Föreställningen var magisk. Jag minns inte om skådespelarna i sig var bra, men antagligen var de av rätt varierade kapacitet.
Däremot var hela upplevelsen och ambitionen oemotståndligt medryckande och jag minns det fortfarande tydligt. Helt uppenbart var det en grupp människor som tillsammans gjorde något de brann för. Det fanns nog ingen ekonomi i det hela och jag misstänker att det aldrig heller var tanken. Det var kultur för glädjens skull, inte för att tjäna någons syfte. Sedan får man gärna tjäna en slant på det.