Ingen robot kan twerka som Nicki Minaj, menar Magnus Ericsson.
I onsdags satt jag i en publik och såg framtiden. Det var ingen massklärvoajans, utan en kvinna från Linköpings universitet som besökte Pansalen med sin robot, David. Att det är speciellt att lyssna på frälsta människor, det är klart som korvspad. Det må vara Jesus eller algoritmer.
Passionen är underbar eller förskräcklig. Den lämnar en sällan oberörd. Man måste förhålla sig på något sätt. Roboten David var robotmästare i matlagning och lirade fotboll med sina mekaniska polare på fritiden. Sedan skulle han visa sig på styva linan och dansade Gangnam Style. Robotmatten avslutade sin föreläsning med att konstatera att robotarna och den artificiella intelligensen skulle komma att göra oss människor och vårt arbete överflödiga till slut och att den tiden var närmre än man kan tro.
Efter det hölls en paneldebatt som led av den dramaturgiska bristen att samtliga bara höll med varandra och ingen satte sig på tvären. Vilket naturligtvis fick mig att vilja räcka upp handen och ställa till en scen. Men jag var vuxen, knep käft och tuggade på min vetebulle. Visionen var att människorna i framtiden kommer gå omkring sysslolösa, i mjukisbyxor med ett glas vin, samtidigt som vi bara konsumerade. Men exakt hur vi kommer ha råd med vinet och konsumtionen, eller ens mjukisbyxorna, när vi inte längre har jobb och inkomst, det berördes inte.
Men jag ville inte stå i vägen för framtiden och tuggade tyst vidare på vetebullen. Men jag tänkte på hur roboten fortfarande måste programmeras av en människa för att kunna stuffa loss Gangnam style. Jag tänkte att jag skulle låtit den att twerka, men ingen robot kan twerka som Rihanna eller Nicki Minaj. Inte så länge som någon blek teknolog programmerar. Det rör sig om attityd och lycka till med att få en artificiell intelligens att utveckla coolness.