Det här med ord är verkligen något knepigt. Jag förstår att det inte nödvändigtvis är så för de allra flesta, men jag kanske är lite skadad efter mina filosofistudier i ungdomen.
Semantiken baby, semantiken. Hur våra hjärnor sitter i ett fängelse som vi inte kan nå ut ifrån utan språket, men hur språket och ordens betydelse inte behöver vara detsamma från individ till individ och att vi därmed inte kan vara helt säkra på att vi verkligen förmedlar det vi vill.
Till exempel så kan ordet stuga ha en helt annan laddning för mig än vad den har för min fästmö. Ordets grundbetydelse är nog ganska lika för bägge två – ett litet hus – men hennes uppväxt gör att ordet framkallar bilder av en plats och en helt annan byggnad än den som flimrar till för mitt inre. Det kan också ladda ordet med helt andra känslor beroende på våra individuella upplevelser knutna till vår sinnebild av stugan.
Jag hoppas att det är lite samma när det kommer till Ebba Busch Thor när hon tänker på ordet ”rasist”. Att hon kanske har en aningen annan egen bild av ordet. Kanske alla rasister hon stött på är något annorlunda än de idag verksamma inom ett riksdagsparti grundat av svenska nazister på åttiotalet. När hon säger att just det partiet inte är rasistiskt så ryggar i alla fall jag tillbaka.
Vi måste helt enkelt ladda just det ordet med ganska olika betydelse i sådana fall. Jag blir nästan orolig att jag inte förstått den riktiga betydelsen av det. Men hon har kanske omdefinierat ordet och sitter nu vid rodret; en sådan relik som jag hjälplöst plaskande i kölvattnet.
Rimligen behöver vi då ett nytt ord som betyder det som ”rasist” betydde förut, för de som inte tror på alla människor lika värde har inte försvunnit med betydelsen. De är högst närvarande i vårt samhälle i dag, i vår svenska riksdag.
Magnus Ericsson