Att flyga innebär att man är maktlös, menar Magnus Ericsson.
Det är kväll på Arlanda, snart natt. Den porlande bäcken av resenärer mellan inrikes- och utrikesterminalen har blivit en ynklig, liten rännil genom Sky City. Jag och dottern sitter och väntar på att tiden skall gå. Hon kollar på paddan. "Teenage Mutant Ninja Turtles", tror jag bestämt. Själv skriver jag det här. ”Det här känns som det inte är på riktigt”, sa hon i går. Jag måste nog skriva under på det.
Familjens semesterresa blev till ett kaos, där hälften av familjen är där vi borde vara och vi andra två studsar mellan flygplatser för att försöka komma till dem. Detaljerna runt detta kaos orkar jag bara inte gå in på här, men i morgon fredag, strax före åtta på morgonen, kommer vi landa på Flughafen Berlin - Schönefeld. Vilket ändå inte är platsen vi vill vara på. Bara en lång mellanlandning på vägen. Vi har redan färdats över 6600 km sedan i går, i dag drygt 700 och i morgon blir det ytterligare 3000. Om nu allt går bra. Det vill jag inte ta gift på.
Jag skulle gärna besökt Berlin, under andra omständigheter. Inte bara för att ila från flygplats till flygplats. De har två stycken tydligen. Vi landar på den ena och åker vidare från den andra. Man är så maktlös som flygresenär. Ens öde ligger i andras händer och det enda man egentligen kan göra är att klaga och gnälla. Sätt mig bakom ratten och säg ”kör till Benghazi” så skulle jag nästan hellre göra det. Då skulle jag i alla fall få styra själv. Sådant är tydligen viktigt för mig. Det tycks vara i sådana här situationer som man lär sig om sig själv.
Jag lyssnar på Eno:s Music For Airports. Den jag skrev om förr någon vecka sedan. Det där overkliga i musiken, som jag inte förstått varför det finns där, begriper jag nu. Inte vet jag om det var tanken, men oavsett så är det det perfekta soundtracket för denna flygplatsnatt.