Uppdrag granskning granskade bland annat mediernas namnpubliceringar.
Nu har Uppdrag granskning gjort det igen. Den där svårnavigerade moraliska gungflyn som sträcker sig milsvitt runt fallet Aftonbladetprofilen har granskats och efterdyningarna är höga.
Det här kommer bli aningen skräckinjagande att skriva om, i synnerhet som man och när mitt utrymme här är litet – enbart 1800 tecken.
Så här begriper jag det hela: enligt svensk lag är man oskyldig till motsatsen bevisats. När det kommer till våldtäkter i till exempel lägenheter, med enbart två personer inblandade, är det svårt att bevisa skuld då inga vittnen finns och synnerhet om anmälan inkommer flera år senare.
Fyskiska skador går då inte dokumentera och eventuell sperma från brottet går inte att insamla. Ord står mot ord. Tidigare har lagen bland annat lagt ett ansvar på brottsoffret att styrka att hon inte handlat så att den misstänkte inte kunde förstå att hon inte var med på det hela.
Den nya samtyckeslagen rättar till detta en aning, men det kommer fortfarande vara svårt att fastställa skuld. Problemet är såklart att vi män våldtar.
Det löses långsiktigt genom att uppfostra våra söner rätt. Men kanske kan den debatten som äntligen uppstått i samhället göra att kvinnor nu känner att de vågar anmäla direkt och känna att de kan bli trodda, inte misstänkliggjorda.
För mig är det dock fortsatt moraliskt knepigt att hänga ut personer som inte är dömda, som pressen gjorde i samband med #metoo. Det är inte så att alla kvinnors moral är högre och att de flesta typer av hämnd smakar ljuvt, tänker jag. Men jag kan ha fel, rörande samtliga mina åsikter.
För det enda jag verkligen begripit med åren är att jag kan vara rätt trög i huvudet och att det just därför är viktigt att orka ifrågasätta sig själv.
Och kanske är det så att inga revolutioner kan ske utan att knäcka några ägg? En moralisk gungfly, som sagt.