Magnus Ericsson hittade ett brev som berättade en kärlekshistoria.
Av någon anledning har jag under senaste tiden börjat jaga secondhand-fynd (läs sett för många dylika tv-program). Nyligen, när jag rotade runt bland lådor från ett dödsbo, fann jag en låda gamla brev. Nyfikenheten vann över anständigheten och jag dök ned bland kuverten. De röd-blåa ränderna för par avion, flygpost, drog ögonen åt sig.
Det första brevet jag läste var bland det mest rörande jag någonsin läst. Det var en son på resa i USA som till slut skrev ett brev till sin mor för att berätta att han var homosexuell. Även idag kan detta vara svårt nog att samla mod inför, men för över fyrtio år sedan var det helt säkert ett språng ut i det okända. Särskilt i detta fall (modern var väldigt religiös; det framgick tydligt). Med en klump i halsen lade jag ned brevet. Jag hade gått över gränsen till något djupt privat. Men en sådan historia, med lite eftertanke, var något allmängiltigt trots allt.
Utan namn nämnda var det en historia som repeterats och repeterats. Han skrev att han hoppades att modern fortfarande skulle hålla av honom, trots att han säkert, i hennes ögon, levde i djupaste synd. En av syskonen hade fått veta sanningen innan han till slut nu skrev till modern. Hen hade tyckt att han inte skulle oroa mamman och hålla tyst, för evigt. Men han kunde uppenbart inte tiga längre. Han gick vidare till att berätta att han och hans älskade var på väg genom USA till en stad, ett eldorado, där deras kärlek var accepterad. En stad som hette San Francisco.
Svarsbrevet fanns såklart på andra sidan konversationen, om alls. Vad modern tyckte och skrev blev osagt för mina ögon. Men jag tänkte och tänkte, på hur historien kunde slutat, på hur de två älskande hade funnit staden de drömde om. Brevet är det största fyndet jag någonsin kommer göra. Hoppas innerligt att kärleken vann.