Den här veckan är det trettio år sedan världens bästa album släpptes. Jag vet att sådant är subjektivt och att jag egentligen borde skriva ”…enligt mig”, men sådant flyger ut genom fönstret när det kommer till det vi älskar.
Jag har nog redan skrivit om den där dagen 1989 då jag skolkade för att hänga utanför skivbutiken och vänta på att den skulle öppna. Förvånat låste ägaren upp och släppte in mig och en kompis som också dykt upp. Nog undrade han varför i hela friden vi kalvar stod där, våren och ljuset sprittandes i kroppen.
De nya skivorna skulle inte dyka upp förrän dagens paket levererades runt lunchtid, sa han. Vi väntade. Vid lunch slet vi svultet upp varsitt exemplar ur kartongen. Det var inte fråga om att sjå sig tills vi kom hem och förr i tiden, kids, då kunde man be att få lyssna på skivan innan man köpte den. Musik var inte gratis då.
Ägaren satte nålen på vinylen och ur högtalarna strömmade ett pulserande sorl. En bas växte sig starkare. Sedan en gitarr. Den spelade en melodi som kändes helt fri. Trummorna brakade i gång och den lite veka sången viskade om att vilja bli avgudad. Låt två och jag var kär. Det är inte världens bästa album egentligen, men kärleken sminkar, slätar ut skavankerna.
Nu sitter jag här trettio år senare och lyssnar på deras debutalbum och fylls av en värme som är ett åldrat barns. Den strålar ut från bröstkorgen och ljuger om en bättre tid, då livet och friheten nyss börjat öppna sig. Det dåliga och de små sorgerna har smält in i dimman. Kvar är minnen av det som egentligen aldrig var så enkelt.
Egentligen borde jag inte behöva den här snuttefilten, men en dag som denna, när kylan återvänt och dödsdömda flingor singlar ned, känns det skönt att krypa in i värmen. Men det går inte bo där. Tiden forsar framåt och under filten står allt stilla.