Det är tungt att vara morgontrött, skriver Magnus Ericsson.
Det är en vresig morgon, en som hånlog direkt jag öppnade ögonen. Det här går inte, var det första jag tänkte. Kanske inte den mest inspirerade tanken jag haft, men så är det vissa morgnar. Fast jag har hört att det finns andra människor. Sådana som kvittrar i harmoni med gryningens fåglar, som hoppar ur sängen med spänst och en entusiasm för den kommande dagen som gränsar mot vanföreställningssyndrom. Det märkliga är att de är de människorna som anses fungera bra.
Vi som är eländiga och miserabla på morgonen, vi är dåliga människor, vi är negativa och behöver ta oss i kragen, sluta gnälla.
Men nu deklarerar jag att ert skräckvälde är över, hurtbullar. Som älgarna i sången har vi fått nog och protesterar. Vi morgontrötta är nämligen flexibla och mångfacetterade. Ni är har bara en växel och är tröttsamt och fantasilöst monotona. Som en ständigt surrande maskin vars ljud ingen till slut tar någon notis om. Och när klockan slår över till 21 ligger ni redan i sängen och längtar till att få stiga upp igen och göra allt om och om igen. Jag vill inte påstå att ni är enfaldiga, för det stämmer nog inte, men det får räcka med att ni ska vara de bra och att vi som lever upp på kvällen och natten är konstiga och avvikande.
I dag jobbar väldigt få som bönder längre och vårt kollektiva behov av att ta tillvara på dagsljuset för att hitta höet att släpa in i ladan, hitta spenen att dra i efter mjölken, det är minst sagt minskande. Så det finns underlag för att kunna påstå att ni är bakåtsträvande och gammeldags. Vi som solar oss i småtimmarnas sken, vi är framtiden. Och om det vore så onaturligt, varför i sådana fall vänder så många på dygnet när de är lediga?
Men jag kommer bli på bättre humör under dagen. Låt mig bara förklara krig för en stund. Freden vänder snart åter till vår bygd.