En gänglig man i cowboyboots glider över is och garagerocken brakar igång med ett skrik. Fuzzgitarrerna väser introt till "No Reservations". Redan där och då visste jag att det här var resan jag ville vara med på. Mat- och reseprogrammens tid var över. I alla fall i den formen som jag mött dem fram tills denna stund. Floyd var i och för sig cool, men mer på det brittiskt excentriska, alkoholskadade viset. Jamie Olivers väl tilltagna tunga samarbetade ibland nog för att släppa ut ruccolans och olivoljans pris, men ingen kan ha trott att han var cool på riktigt? Det där farliga mörkret som coolhet kräver hade Anthony Bourdain. Han var ”the real deal”. Nu är han borta.
Jag skrev i en tidigare krönika att jag tröttnat på att skriva om döden och vad människor lämnar efter sig. Ändå är det bara att greppa den satans gåspennan och doppa spetsen i bläcket, igen. Bourdain var den typen som människor blev nära vän med utan att ens ha så mycket som sett honom i verkligheten. Förskräckelsen och sorgen efter självmordet blev i paritet med det.
Jag kommer inte gå in mer på hans livsverk, utan se och läs det ni kan av honom. Istället vill jag beröra psykisk ohälsa och självmord hos män. I synnherhet hos de av oss som fortfarande lever under machoidealets ok. Den här gammaldags coolheten jag skrev om ovan, den implicerar att man släpar runt på det. Idealet kräver att känslorna packas undan inuti, att man inte visar sig svag/töntig, att aldrig prata om gråten i hjärtat. Slutligen släpas inte bara oket runt, utan en tickande bomb dessutom.
I kombination med psykisk ohälsa har denna cocktail blivit slutet för många.Så mansrollen måste ändras, på flera sätt. Det är en fråga om liv och död, på riktigt. Ett coolt lik är trots allt bara ytterligare en död kropp. Så sök hjälp, var svag, vek. Lev!