Hur reagerar egentligen västerbottningar på solsken?
Det är vår bredvid älven som rinner genom vår stad. Sommaren kom på en och samma gång. Pollenmolnen får ögonen att rinna och alla löven tävlar om att få explodera först. Smältvattnet i älven stiger och stiger. Någon jagar bryggor som ryckts loss av strömmen. De rusar mot havet, men mot ett bistert slut i Bergsbydammen före det. Om de inte får fatt i dem innan dess, det vill säga.
I parken, där de olyckligt lottade från samhällets skuggsida inte längre får plats, sitter vanligt folk, vana vid mörker och plirar aningen rostigt men lyckligt i solljuset. Det är som om de aldrig riktigt vet hur de ska bete sig när det blir så här. Men en känsla i luften av att det är nu eller aldrig som gäller, drabbar nästan alla som ett virus. Vem vet om det här blir de enda riktigt fina dagarna denna vår och sommar? Man tar inget för givet här i Västerbotten. Förutom möjligen döden och att mörkret kommer att komma igen. Så är det inte överallt, faktiskt.
Bortom en nära horisont finns ljumma sjöar. Bara fötter kliver på kottar och tallbarr. Där finns svärmar av myggor och knott. Förra sommaren gick det knappt bada i havet alls, men nu börjar i alla fall årets is att riva. Någon putsar på sin båt. Det är bråttom. Den ska i så snart som möjligt. Säsongen är lika kort här som hockeyns är en smärre evighet. I alla kvarteren driver oset från tusen grillar fram och barnen stojar.
De springer runt som om de lagrat all vinterns erbarmlighet i benen och nu bara måste ut med eländet. Jag och min andra hälft sitter på garagetaket, i de sista solstrålarna, innan de försvinner bakom tallarna och taknockarna i kvarteret västerut. Det är inte sådant man egentligen gör vid vår ålder. Vi är inte Pippi Långstrump, men solen gör alla fräkniga och vilda i hjärtat. En del är bara bättre på att inte låtsas om det.