Nästan samtliga av oss beslöt att träffas i baren längst uppe i hotellet efter jobbdagen. Det var en blandning av allsköns människor, från olika bakgrunder, som skulle ses. En del hade hijab och jag hade keps.
Uppsjön av kulturer och livserfarenheter gav enormt intressanta samtal och gapflabb. En bra afton alltså, ända tills jag noterar en man som satt sig vid ett bord just bakom oss. Först trodde jag han pratade på FaceTime och tänkte inte mer på det. En stund senare noterade jag att han fortfarande satt med telefonen i högsta hugg och att det snarare verkade som om han filmade.
Jag gick fram och frågade vad han sysslade med. Han sa att det skulle jag skita i och filmade han så var det inte olagligt. Okej, sa jag, så länge du inte lägger upp det på sociala medier kan jag väl inte stoppa dig, men jag fattar inte vad som är så intressant med oss att du måste dokumentera det? Aningen naivt av mig. Det skulle jag bara skita i och han hade hursomhelst redan laddat upp filmen, påstod han.
Vad skulle jag göra åt det, väste han. Tja, sa jag och ryckte på axlarna, det finns väl inte särskilt mycket jag kan göra åt det förutom att anmäla dig. Vem han nu var? Då bröt dammarna för honom och han började peka på tjejerna i hijab, skrika rasistisk skit och yra om förräderi. Men nu hade de andra lagt märke till vad som pågick. Först då gick det upp för snubben att han var ensam.
En i vårt gäng började prata med honom och lyckades avstyra situationen utan våld. Efteråt avhandlade vi såklart det som hänt och jag måste säga att jag var aningen chockad av att ha stirrat den organiserade rasismen rakt i synen. En av tjejerna förklarade att hon knappt brydde sig om sådant här längre. Hon hade redan blivit nedslagen i tvättstugan för att hon hade på sig hijab.
Välkommen till det nya Sverige.