Hur kommer det sig att märkeskläder spelar så stor roll?
Första gången diskussion dök upp hemma hos oss var när den förstfödde kom hem och deklarerade att han definitivt behövde en Polo-tröja. Något som väckte ren fasa i mig och som resulterade i att jag mumlade något om att ha närt en bracka vid min barm. Under min skolgång vara det bara knösusarnas snorungar som ens hade möjligheten att gnälla till sig en lammullströja från Lyle & Scott. Någon av de mer vågliga experimenterade med en piké från vad som en gång var ett surfarmärke, Hang-ten. Gillade du riktigt tunn is kunde du få för dig att paradera runt en Benetton-jumper, i grällast tänkbara, afrikainspirerade mönster. Men att lägga en sådan summa på ett plagg tycktes utomjordisk, åtminstone för någon från ett hem med de ynkligaste ekonomiska biceps.
Med detta på näthinnan fann jag mig förskräckt övervägande att hosta upp för en liten polospelande snubbe på en generisk tröja. Jag försökte hitta ett sätt att begripa varför det var så desperat angeläget att vårt äldsta barn skulle få en tröja så han inte kände sig utanför i skolan. För ett kort ögonblick tänkte jag att mode nog var något som aldrig bekymrat mig det minsta, men insikten kom så småningom om.
Som en motreaktion på det slösaktiga 80-talet hade grungen vält fram och jag hade omfamnat skoghuggarskjortan och långkalsongerna under shorts som om det inte funnits en endaste morgondag. Men, argumenterade jag för mig själv, det hade inte spelat någon roll vilket märke det hade varit på långkalsongerna i fråga. Snarare rörde det sig om ett statement, att här var någon som gav absolut zero fucks.
En Polo-tröja köptes till slut, men det tycks mig som om märkena det nu trånades efter egentligen bara gjort jakten på att se rätt ut enklare. Hur plagget egentligen ser ut blir sekundärt, märket garanterar att man inte kan gå fel.