En skev människosyn är inte svensk, menar Magnus Ericsson.
Det var den där stunden mellan middag och tandborsten. När det enda jag orkar med ibland är att kollapsa på sängen och bara slösurfa lite. På Facebook hade en kvinna postat en vädjan efter någon som kunde hjälpa en EU-migrant att få tillgång till en elstolpe, för att värma en husvagn han fått. Migranten hade redan förfrusit bägge fötterna efter att i sex års tid sovit i en koja i skogen, skrev hon. Två personer hade reagerat på vädjan med skratt-emojin. Jag blir knappt längre förvånad eller arg, mest uppgiven.
Om man nu för en stund går med på att definiera svenskhet som att ha släkt som levt inom våra gränser i otaliga generationer, då är jag så jävla svensk man kan bli. Bägge mina barn föddes blonda och med blå ögon. De är resliga och atletiska. Om vi säger så här, jag tror Adolf skyndsamt skulle tryckt like om de dykt upp i hans Instagram-feed. Jag är även ursvensk i det att jag tror på de ideal som byggt det moderna Sverige. Ett land där livsförutsättningarna för de som har och de som inte har skall vara så lika som möjligt. Ett land där man hjälps åt. Ett land där man bedöms för den man är och inte efter vad man förutsätts vara. Ett land där den som fallit hjälps upp och inte lämnas i rännstenen. Ett land där alla barns lika värde och lika rättigheter skrivs in i lagen. Detta är svenskheten.
Den avarten av människa som finner någon form av glädje i att den som måste tigga utanför en affär och sova i skogen har förfrusit fötterna, den är osvensk. Denne representerar en människosyn som är direkt i konflikt med de värden som byggt detta land. Ett land som, trots all skräckpropaganda, fortsatt ökar sitt välstånd och rikedom. Men vi är även ett land som på kartan ser ut lite som en bajskorv. Men inte heller vi borde dömas efter vårt utseende, utan för vårt hjärta av guld.