I veckan har jag fått spendera en massa tid på Runö. Det har varit utbildning för hela euron. Förutom en kort konstvandring på konferenscentret. De har en ansenlig samling av olika konstnärer, men mest bildkonst.
Efter konstvandringen, efter dagens utbildning tagit slut, har jag strövat omkring en hel massa själv och blivit stående framför det som fångat mig på något sätt. En del verk har slagit mig med sin ambitionslösa vardaglighet, en del andra har sprudlat med olika färger och texturer. En konstnär hade gått som lärling hos Dali och hade gjort rena skrothögar till konst. Jag diggade det mesta.
Men om jag hoppar tillbaka till den korta konstvandringen så var det en sak som utställningskuratorn sa som skavde i mig. Hen pratade hela tiden om att konsten de köpt in var kvalitativ konst. Det var något som sades helt utan problematisering.
Till slut kunde jag inte låta bli att fråga vem det var som bestämde vad som var kvalitet och vad det egentligen innebar. Svaret jag fick gjorde inte att det skavde mindre i mig. I princip var svaret att hade man gått på konstfack och behärskade teknikerna, då var man 100% kvalitet. För en som jag, som har en liten obstinat punkare inom mig, var det direkt provocerande.
Under vandringen så passerade vi en uppsjö mer konventionella verk, för att till sist hamna i ett trapphus där de placerat den nyaste konsten. Stolt förkunnade kuratorn att här hängde bland annat verk av två konstnärer som var självlärda och hade sitt ursprung i grafittin.
Jag bet mig i läppen för att inte sarkastiskt fråga om taggandet av t-banans väggar räknades likvärdigt konstfack? Men jag höll klaffen. Jag är ändå fast övertygad om att konst inte är något som experter skall definiera. Säger någon att det är konst då är det det. Inger den någon känsla hos mig håller jag med.