Våra stora författare kommer från inlandet – vilket inte är konstigt, menar Magnus Ericsson.
På de rullande kullarna skapar vinden vågor i den mogna, gula havren och det känns som det är väldigt nära till den ljusblå himlen här uppe på åsen. Jag är tvungen att stanna bilen vid sidan av vägen och gå ut och ta in det hela, lyssna på vinden och prasslandet i de just gulnande träden och fälten. Det här känns inte som det Sverige jag känner; känns som en annan plats på jorden. Övergivna stugor och timrade lador utslängda på fälten berättar dock en typiskt västerbottnisk historia. Solen värmer på ett sätt som mest påminner om sommar och jag står och funderar i gasset. Det här inlandet är alltså författarnas land. Det är härifrån Sara och Torgny kommer. Inte just därifrån vägrenen där jag står parkerad, men från nejden.
Lite senare har jag stannat igen och står nu uppe i ett fågeltorn. Blickar ut över en ofantligt stor myr som lyser lika gul den. Telefonen åker fram och jag fotar synen, men bilden kan inte återge det majestät och den enslighet som vilar där och jag känner mig aningen besviken. Telefonen åker tillbaka i fickan och jag ska just klättra ner från tornet, när det slår mig att jag faktiskt inte behöver göra det, för jag har inte bråttom. Det går bra att bara stå och vara ett slag. Myggen är borta nu så det är bara att ta av sig jackan i värmen. Jag vill kunna berätta om den här stunden för min respektive, hon som jag önskar hade delat nu med mig.
Det är orden, inte bilden, jag kan använda för att få henne att förstå vad jag såg och vad jag kände i den stunden. Bilden i all sin ära, men den har inte djupet, även om den kan låta henne fylla i den med sina egna känslor och upplevelser. Språket däremot, det ger henne mina och enbart mina. Här finns något att berätta om och lugnet att tänka och formulera sig.
Så klart kommer det berättare härifrån det inre landet.