Somliga är tonåringar i vuxenstorlek och en del andra har knappt kommit in i puberteten. De glider sakta omkring på isen i Östersund Arena. Vi på läktaren är i huvudsak föräldrar som väntar på första nedsläpp. Alla verkar nervösa.
En del av ungarna på isen åker och gäspar under uppvärmningen, som en del gör när det fladdrar fjärilar i magen. De gjorde jag med innan jag skulle upp på en scen och sjunga inför folk. Jag borde le igenkännande, men precis som de andra föräldrarna är jag fast i stundens allvar. Det är på riktigt nu. Själv drömde jag också om att få spela för Västerbotten på TV:n. Det fick jag aldrig. Jag dög inte till.
Domaren släpper pucken och en hockeymamma börjar ögonblickligen skrika, att de ska komma igen, att de ska jobba. Hon skriker lite för högt och halvgalet. Jag antar att hennes nervositet kommer ut på det viset. Min gör mig tyst och spänd. En del av kidsen får spela mycket och en del får spela lite. Det beror så klart på hur bra de är, även om man brukar säga att hela laget är viktigt och det är väl sant.
Däremot är man olika viktig och en del skulle inte saknas, eller åtminstone inte saknas särskilt mycket. Det är spelets regler. Man måste acceptera sin roll i hackordningen. Jag tycker inte det hela känns särskilt roligt. Inte heller på isen är det många leenden. Många ungar beter sig som de andra tjurarna när männen från Madrid dyker upp för att drafta de mest lovande, de snabbaste och starkaste, de mest vildsinta exemplaren till den stora tjurfäktningen. Alla utom Ferdinand.
De dundrar in i sargerna och glömmer helt bort att spela tillsammans. I stället försöker de dribbla och visa sig på styva linan. Precis som tjurarna. Flera känns mer rädda att bli bortvalda än fyllda av glädjen till sporten. Somliga med gott fog. Deras dröm är på väg att dö.