Sid Vicious och Johnny Rotten från Sex Pistols, två arga musiker.
Ack, att få vara ung och arg igen. Egentligen är livet i dag mycket enklare utan den ilskan som drev mig förr. Däremot är det precis som Johnny Rotten sjöng, "Anger is an energy". Varför skriver jag då detta? Ilska är väl något dåligt, kan man tycka? Jo då, det är inte helt fel. Ilska kan riva mer än vad den bygger. Men ilska kan också bygga saker. Ilska kan flytta berg. Men något argt och frustrerat som byggde karriärer som Sex Pistols till exempel. Det var vrede över samhällets tillstånd som gav oss en Martin Luther King och en Rosa Parks. Människor som fått nog och inte längre valde tystnad.
Men vreden kan också vara riktad mot avvikande, sådana som upplevs som hot mot majoriteten bekväma tillvaro, dominans och makt. Vrede kan vara både brun och röd, den kan vara grön och blå. Ilska gör att vi polariseras. I dag har det aldrig varit så tydligt att ett ställningstagande inte längre respekteras som någons åsikt, utan upplevs som en kränkning av ens egna övertygelse. Andras tankar blir ett hot. Men även hur man ser ut kan vara ett hot. Ett tydligt exempel är vår nya kulturminister. Hon har genom att ha håret i dreadlocks beskyllts för kulturell appropiering. Det vill säga att hon kidnappat en grupps, som man inte anses tillhöras, kulturella identitet.
Den vrede som en människas frisyr kan väcka, den indignation och förakt framstår absurd i mina ögon. I synnerhet när vi lever i en tidsanda där man skall få vara det man identifierar sig som. Varför skulle man inte få låna en del av en annan kulturs särdrag och göra de till sin egen? Hur skulle vi haft rock’n’roll i sådana fall. För er som inte hänger med så kan jag påminna om att bluesen, som rocken bygger på, är afroamerikansk musik. Musiken visar återigen vägen till framtiden, oavsett om den har blonda dreadlocks eller inte.