Hur kommer det sig att vi köar egentligen?
Det är morgon och jag är aningen stressad. Jag står i kön till receptionen på en hälsocentral. Jag skall bara lämna av den där typen av prover man tar hemma. Jag har dolt dem i ett kuvert.
Kön går plågsamt långsamt och jag sneglar mer och mer frekvent mot klockan. Till skillnad från kön rör den sig oroväckande fort. Jag har ett jobbmöte om en halvtimme.
I receptionen har någon ny på jobbet gjort fel. En som är gammal i gamet måste reda ut det hela. Ett frikort fylls i, för hand. Den rutinerade skriver extra noga och tydligt, så att den nya ska lära sig. Det tar en smärre evighet. Förmodligen suckade jag. Jag har stått i kön i tio minuter och är ändå inte näst på tur.
Vi svenskar är erkänt duktiga på att köa, så jag biter ihop, litar på systemet. Minutvisaren dundrar vidare. Nu är de klara med frikortet och den gamla damen ger plats. En mamma med sitt snoriga, men livliga barn står på tur. Pojken vill bara lägga sig på golvet, så uttråkad är han. Mamman fräser åt honom.
Det går ändå ganska fort för dem. Den här gången görs inget misstag. Bara en till och sedan är det min tur. Då dyker en man upp vid sidan om kön, en välekiperad, välkammad pensionär.
När det slutligen blir min tur kliver han in framför mig. Han säger att han måste gå före och innan jag svarat att mitt ärende bara tar en sekund, har han redan gått fram till disken.
Här tappar jag det. Säger åt honom att han beter sig illa. Förvånad säger han till receptionisten att det var värst vad folk var irriterade i dag, men vågar inte titta åt mitt håll. Jag förklarar att människor lätt kan bli irriterade om man tränger sig och att han som pensionär sannolikt har mer tid att vänta än någon med ett jobb att sköta.
Jag tränger mig förbi mannen, lämnar kuvertet med proverna och går därifrån. Men han är ändå med mig, resten av dagen.