Att vara musiker innebär inte att du plockar fram gitarren vid varje fest, skriver Magnus Ericsson.
Å så mysigt! Det måste vara härligt med alla musikstunder tillsammans.” Av någon anledning tycks nämligen många tro att bara för att jag varit musiker så innebär det att jag sitter hemma och spelar och sjunger med de andra tre som delar mitt hem. Om jag tänker efter så är jag osäker om det behövs mer än ena handens fingrar för att räkna hur ofta det hänt. Möjligen kan jag ha spelat en del för ungarna när de var små och om jag känner mig själv så var det uteslutande påhittade visor om fekalier och annat äckel.
En annan villfarelse som många tycks lida av är att jag gladeligen halar fram guran och underhåller på en fest. Vad jag kan minnas så har det knappt ens hänt och hur som helst skulle väldigt få vara sugna på att höra de låtar som jag kan. Vilka i ärlighetens namn oftast är mina egna, några Ramones-låtar, "I Wanna Be Your Dog" med The Stooges och en del andra låtar som de flesta aldrig någonsin hört. Dessutom brukar jag knappt komma ihåg texterna jag själv har skrivit.
Jag är bara inte den där härliga snubben som tar fram guran vid lägerelden och spelar ett pärlband av hits. Ibland får jag för mig att det är detsamma som med komiker. Många förväntar sig att de skall vara hysteriskt roliga privat men att de egentligen är tråkigare än de flesta . Om det är något som är eller har varit ens jobb så är det nog ovanligt att man vill fortsätta på fritiden. Till exempel så samlar sjuksyrror knappast familjen efter nattpasset och dränerar sår till allas stora glädje.
Men nu hände det faktiskt nyligen att jag, dottern och min respektive satt och spelade och sjöng. Det tjuvfilmades till och med och lades ut på Instagram, till min förlägenhet. Sjukt pinsamt att vara den där mysige spelemannen. Jag log i och för sig inte och spelade först efter ansenliga påtryckningar. Som Wilmer X sjöng: "vi spelar under hot.