Uttrycket "slakta heliga kor" tilltalar krönikören Magnus Ericsson.
Det går inte komma ifrån: jag älskar människor som är tvärsöver. De där som måste ta en pinne och slå på getingboet. Kanske inte det mest genomtänkta eller det mest strategiska, men åtminstone rätt rafflande.
Politisk korrekthet är därför inte riktigt min kopp tea; man ska säga det man menar och tycker. Det finns en del i världen som faktiskt gör det och jag måste applådera deras ärlighet. När det däremot blir ett problem är när det som sägs är sårande, diskriminerande etcetera.
Men det är en gråzon. Om man skall vara ärlig så finns alltid risken att det man säger kan tas emot illa av någon. Tycker man exempelvis att någon handlat fel eller kanske att de inte gjort ett smack av det som de borde – då är det ofta känsliga tår man stampar på.
Slakta heliga kor är extra roligt. Som Germaine Greer nyss gjorde rörande Da Vincis Mona Lisa, på en festival i Wales som hölls enbart till Leos ära. Hon hivade ur sig att att Da Vinci som konstnär var fantasilös, slarvig och kallade hans mest kända verk för ett porträtt av en halvdöd, märkligt gröntonad, hånleende kvinna.
Jag kan med glädje tänka mig reaktionen när denna bredsida avlossades. Om vi skall titta på den andra änden av spektrat så är jag löjligt förtjust i bloopervideos då djur eller barn gör sig sådär lite lagom illa. Det finns något i det milt förbjudna som gör garvet ännu svårare att hålla tillbaka. Knäppt i en dels ögon, men jag är ärlig i alla fall.
För det är underbart med enkelheten i att veta var någon står, oavsett om de enligt en själv tycker helt knäppa grejer. Better the devil you know, säger man på utrikiska. Men vuxenvärlden jag befolkar är till bredden fylld av tillfällen då man måste sätta samtliga tillgängliga tänder i garnityret för tungan. Det är i bästa fall omtänksamt, ibland smartast, men bedövande tråkigt.