Skam finns i många olika skepnader, menar Magnus Ericsson.
Skämmes, pajk! Jag får väl erkänna att jag hört det ett par gånger. Det var en självklar del av att växa. Man ska göra misstag, man ska vara knäpp, man ska vara lite upprorisk. Men när det kom till vuxenvärldens kännedom vad man faktiskt sysslat med, hördes ett ”skämmes”. Då var det bara att böja nacken, stirra ned i backen och mumla ett förlåt.
Men skammen var något man var tvungen att lära sig. Ett litet barn kan gladeligen sitta och måla en vägg med sin bajskorv och inte ha ett bekymmer i världen, till exempel. Som vuxen blir det fort lite avigt, men skulle det blivit avigt om ingen lärt oss att skämmas för vårt oacceptabla konstnärliga uttryck? Vad som skambeläggs är inte alltid okej, i alla fall inte med nutidens glasögon. Till exempel ansågs det länge ytterst skamligt att lusta efter någon av sitt eget kön. I dag lär vi de som tycker det är skamligt med samkönad kärlek att det är de själva som borde skämmas. Men det har tagit en rätt lång tid att komma hit.
En annan sak, ibland hör jag folk säga att de inte har något att skämmas för och min enda tanke är att i sådana fall är det något fel på dig. Hur kan man gå genom livet utan att göra något som inte direkt varit toppen, tänker jag? Det enda det kan betyda är att du inte har vett att skämmas, som Trump. Att vara skamlös är något bra i en komiker, inte i en makthavare. Skammen begränsar våra mest egoistiska impulser.
Sammanfattningsvis kan man säga att skam är ett knepigt begrepp. Det är ett tveeggat svärd som kan svingas av både goda, såväl som onda krafter. Men inte ens det stämmer helt, för livet är inte så enkelt att det går dela upp människor i goda och onda. Det mesta man kan sikta mot är att när alla ens handlingar läggs i vågskålen så tippar den åtminstone försiktigt över åt det goda hållet.
Så skämmes allihop!