Tindra Holm från Skellefteå AIK:s damlag.
Nu vet jag att det kommer bli gnäll. Skriva om sport på kultursidorna? Men som tidigare vidhåller jag att det är kultur. I synnerhet i Skellefteå. Även om religion kanske beskriver det hela än bättre. En gång såg jag Icona Pop i en loge på Kyrkholmen. En duo på väg upp, men ännu mest på väg. Det fanns något i luften som vibrerade att det här är något speciellt. Att de idag är ganska intetsägande hör inte till saken.
Det var samma sak när jag såg Moneybrother första gången på en liten scen i Tantolunden på söder. Det var magi luften. Det gick nästan att ta på – det var något som var på väg att hända.Lite samma sak var det när jag besökte Skellefteå AIK:s damers kvalmatch för avancemang uppåt i seriesystemet.
Det fanns något i luften. Läktarna var oväntat välfyllda och alla tycktes glada över att vara där. Förväntningarna var låga, men hoppet stort. Att bygdens lag ändå förlorade efter en vildsint forcering i slutperioden hör liksom inte hit. Det var måhända början på en kärlekshistoria. Stentuffa spelare som inte vek sig en tum och kämpade som djur; för varandra, för klubben, för den vackraste tröjan i hockey-Sverige. Tidigare vet jag att jag skrev att det var synd och skam att stadens stolthet exkluderade mer än femtio procent av dess målgrupp från att ens drömma om att en gång få dra på sig tigerränderna och tugga taggtråd. Men den drömmen lever äntligen igen.
Kultur kan skapas nu och kultur kan vila på fundament från hedenhös; det spelar ingen roll vilket som. Det är ändå egentligen samma sak. Utövarna är människor som utrycker sig och sin existens i det offentliga rummet. Människor som söker att på något sätt leva vidare efter livets oundvikliga slut. I sportslig prestation eller med ett kammarstycke, en spelfilm eller ett litterärt verk. Vi kan välja att svepas med.