Finns det någon likhet mellan bubbelplast och algoritmer.
Algoritmer, överallt algoritmer. De styr våra liv, i viss utsträckning i alla fall. Ett av de mer harmlösa exemplen är Spotify. Beroende på vilken musik vi tidigare sökt efter och vad vi valt att lyssna på kan dessa skrivna koder förutse vilken annan musik vi skulle tänkas kunna uppskatta. Det är människor som skriver koden, algoritmen. Koden är olika instruktioner som datorerna förstår, men det är människor som skriver den.
Lite förenklat fungerar det så att om jag gillar Post Malone, då är sannolikheten stor att jag även tycker om musik från samma genre och tidsepok. Kanske skulle Young Thug och/eller Lil Uzi Vert kunna vara något? På Netflix kan din förkärlek för Jackie Chan innebära att andra kampsportsfilmer också hamnar på tapeten. Jackie drattar komiskt nog ofta på rumpan och är allmänt tokrolig så kanske kan nittio minuter högoktanig komedi också smaka mumma. Vi drar runt bland vad vi tycker känns bekant, tryggt, säkert. Ungefär hälften av oss förlitar sig numer på Facebook för sina nyheter. För dem smalnar helhetsperspektivet av till vad de tidigare gillat, kommenterat och till vad deras vänner tyckt och gjort. Det där är exakt den bubbelplasten som algoritmerna packat in oss i.
De som söker sina nyheter och sin information på egen hand har en bättre och mer nyanserad bild av vad som pågår i samhället och världen; det är fastställt av forskning. Demokratiproblemet det innebär har många förutom jag påpekat tidigare. Bubblan bekräftar dina åsikter och förhindrar den fria tanken att färdas mellan olika synsätt. Om man som jag har många vänner som lutar åt vänster så skulle jag nästan vara ursäktad om jag upplevde det som hela världen tyckte som oss.
Avståndet till ”de andra” växer och möjligen är det även därför toleransen för de från oss avvikande åsikterna minskar.