Sångfågel. Konsertens mittpunkt var helt klart sångerskan Signe Forsell Gustafsson.
Det var som sista band för det här årets upplaga av Trästockfestivalen som Üni Foreman gick upp på scenen sent på lördagskvällen. När de fem medlemmarna i bandet stiger ut i strålkastarljuset hörs ett jubel från den stora skara människor som samlats framför Norranscenen.
2009 kom deras första EP, den akustiska ”Dr. Phil”. Ett år senare slog de till med mer instrument i ”bitches, bitches, bitches” och i mars i år släppte dem singeln ”Gold”. En låt som denna kväll gjorde succé då publiken runt omkring mig leendes sjöng med. Trots om Signe Forsell Gustafsson gav sig på så höga toner att de flesta av oss aldrig skulle våga oss i närheten.
Signe Forsell Gustafsson är ledsångerskan och mittpunkten under hela konserten då hon med en otroligt vacker sång tar sig an låt efter låt. Hennes röst flätas samman med bandets gitarrist Anna Rauhala och det blir ren magi som utspelas på scenen. Stjärnkvalitén hos denna kågeduo går helt enkelt inte att ta miste på.
På scenen är det inga stora armrörelser eller danser som får ta plats. Framförallt gäller det Signe Forsell Gustafsson, som knappt rör en min under den 40 minuter långa spelningen.
Kontakten med publiken är tyvärr inte optimal. För det är som om deras låtar med underbara popmelodier om vardagen, relationer och kärlek inte riktigt når fram. Även om det blir allt bättre fram mot slutet av spelningen.
Då får de publiken att rör sig i takt med musiken, men inte heller här är det stora rörelser. Det är som om ett lugn som lagt sig som en gigantisk filt över folksamlingen och all fokus tycks vara på det vackra framträdandet som gruppen gör.
Spelningen är allt annat än ett rakt streck utan dramaturgi. Musiken är oförutsägbar och pendlar mellan skör och glittrig till att i nästa sekund bli hård och rå.
Indiepopen som ljuder över området har en alldeles egen stil och själ. Nu när allt är välpolerat och nästintill själlöst har de en alldeles egen karaktär.
Den sista låten bandet spelar är ”Ja, Nej, Kanske”. Det är ett bra, nästan magiskt avslut på årets festival.
Musikalisk talang. Gitarristen Anna Rauhala gjorde en fantastisk bra stämma under konserten.