Stina Stoor förknippas främst med skriven text – nu visar hon upp sina tavlor i en utställning i Boliden.
Det är november 2018. Stina Stoor befinner sig i Moskva, tre år har passerat sedan hennes hyllade novellsamling "Bli som folk" släpptes. I kroppen bor en oro och ångest som till slut tar över, och hon läggs in för psykiatrisk vård. Där, i sjukhusets sterila korridorer, tar hon upp måleriet. Tavelduk efter tavelduk fylls med berättelser, droppnålen blir kladdig, någonting väcks i henne.
– De senaste åren har jag skilt mig, jag har krisat, jag har haft svårt att skriva och det har varit jobbigt att vara ifrån barnen. I sjukhussalen i Moskva frågade jag efter penslar och färg, och sedan började jag kladda. Det var helt opretentiöst, men jag märkte hur stressen och ångesten sakta släppte, jag behövde bara fokusera på penseln, på fantastiska problem som "den här runda bollen råkade bli fyrkantig", säger hon.
Stina Stoor på sjukhuset i Moskva, där hon återupptäckte måleriet.
Sist hennes tillvaro fylldes med penseldrag var tio år sedan, innan hon vann Umeås novelltävling, skrev berättelsen "Ojura", nominerades till Augustpriset för "Bli som folk" och sommarpratade. Hon beskriver det som att hitta tillbaka till en välgörande medicin.
– Jag började måla för att det fick mig att må bättre, det var fritt från pressen jag kände kring skrivandet. Alla väntade på en ny bok, och jag ville bara måla. När jag blev utskriven fortsatte jag, och att fokusera på det hjälpte mig mycket, säger Stina Stoor.
Tanken var aldrig att det skulle resultera i en utställning, men så blev det. På midsommardagen är det vernissage i Bolidens Folkets hus, där de allra första verken från Moskvas sjukhus blandas med sådant som skapats hemma i Balåliden. Men varför Boliden? Stina Stoor minns sin första releasefest, när hon ville fira i byn och hennes förläggare inte skulle komma. För ocentralt, sas det.
– Det är ni som bor ocentralt, svarade jag. Och Boliden känns lite så – för centralt för Stockholmare och det passar mig, jag fortsätter på det temat.
Hon fick frågan av föreståndaren på Bolidens Folkets hus för sju månader sedan, efter att ha visat glimtar av tavlorna på Instagram.
– Då sa jag nej, för jag tänkte inte på det jag gjorde som något jag skulle visa upp. Men när jag började tänka tanken var det självklart att kontakta henne igen. Att visa vad jag gjort känns som en blandning av skitnervöst och skönt. Jag litar på människors snällhet, att publicera något eller visa verk är att blotta sig, det är att ställa ut ett kakfat och hoppas att det duger.
Ett av verken som vuxit fram under Stina Stoors pensel.
"Jag kände inte till glömskan, anade inte hur ögat med åren skrubbas ogenomskinligt för alla dessa vrak som strandat i skogsbrynen. Harvar och plogar, järnskodda vagnshjul och risselslädar." Så inleder Stina Stoor en kort text vid namn "Vrak", skriven innan framgången och första novellen. Det är också där – i världen befolkad av rostiga, bortglömda bilar och vedspisar som gömmer skatter – hon hämtat sitt uttryck.
– Det gamla textfragmentet tycker jag beskriver mitt måleri. Magisk realism, så har man pratat om mina texter och med lite distans till tavlorna kan jag se det där också. Det är realistiska rör, getingbon men också förvrängt, en annan värld, en lite underligare. Det är ytterst vardagliga ting, men med en magisk blick.
Bilderna låste upp något mer – lusten att skriva igen, oavsett vad det resulterar i.
– Sedan jag kom hem till Balåliden för ett tag sedan, efter en tid i Moskva, har jag suttit och skrivit små anteckningar istället för att måla. Det har inte hänt på många månader.
En detalj som vittnar om en annorlunda bildvärld.
Det är tydligt att något ligger i luften. Psykiatriska avdelningen i Moskva känns avlägsen, men ändå i allra högsta grad närvarande i konsten, och utställningen innebär en slags punkt. Något nytt väntar.
– Ja, det är som att jag står allra längst upp i en skidbacke. Det är skönt, men också lite läskigt. Det är en nystart, frågan är vad jag gör av den, säger Stina Stoor.