"Bomullsängeln".
Titel: Bomullsängeln
Författare: Susanna Alakoski
Förlag: Natur & Kultur
”Min mormor arbetade femtio år på textilfabriken. Hon berättade inte om en enda arbetsdag i sitt liv.” I denna mening ligger utgångspunkten för den första romanen i Susanna Alakoskis planerade svit om kvinnors liv och arbete i Finland och Sverige under hela 1900-talet.
Hilda föds som en ”oäkting” och drog skam över den relativt välbärgade bondesläkt som hon kom ifrån. Hon råkar själv i olycka och blir visad på dörren med spädbarnet på armen. På en annan gård finner hon sin tillflykt som piga, men barnet klarar sig inte. Där träffar hon sedan väninnan Helli och tillsammans med henne flyttar de in till Vasa och börjar arbeta på bomullsfabriken. Väninnorna är väldigt olika. Hilda kommer från en religiös tradition och skam- och skuldkänslorna över att ha fött barn som ogift kuvar henne.
Helli kommer från en familj som slogs på de rödas sida i kriget och hon driver både arbetar- och kvinnofrågor framåt. Det är intressant att ta del av de tankevärldar som säkert inte skiljde sig så mycket åt från våra svenska mormödrars, men fattigdomen och krigen gör ändå att den finska erfarenheten är annorlunda. Alakoski måste ha gjort ett stort researcharbete inför skrivandet och även om den finska historien är intressant så blir det ibland lite väl redovisande som går ut över en intressant berättelse om fabriksarbetande kvinnor.
Maria Eriksson
"En förlora man".
Titel: En förlorad man
Författare: Jane Harper (översättning: Klara Lindell)
Förlag: Forum
Hettan, den röda sanden och den ständigt närvarande solen i den australienska vildmarken gör ”En förlorad man” till en för oss i norr exotisk berättelse. Jane Harpers roman utspelar sig under några enstaka dygn med återblickar till händelser för länge sedan.
Familjen det handlar om tvingas att umgås då en av tre bröder, Cameron, hittas död ute i öknen, långt från vägen och den bil som lämnats i värmen. I bilen finns vatten och förnödenheter. Ingen fattar varför han gett sig ut oskyddad under gassande sol.
I hemgården finns hans mamma, Liz, hustrun Ilse och två små flickor. Camerons två bröder söker förklaringar utan framgång. Boken handlar om den ene av dem, Nathan. Han är deprimerad, frånskild och far till en tonårig son som mest bor hos mamman långt ifrån pappans ensliga boskapsstation ute i bushen fjärran från allt socialt liv.
En gång trodde Nathan att det skulle bli han och Ilse som i stället gifte sig med hans bror. Relationen dem emellan är ansträngd liksom den mellan bröderna.
I huset finns två gästarbetare, ett par, stämningen är ansträngd, alla bär på hemligheter och den döde broderns liv och död blir ett allt större mysterium.
Jane Harpers lugna drama är suggestivt, laddat och fullt av känslor som bottnar i sådant som dolts eller trängts undan på grund av rädsla eller ånger. Här finns likafullt kärlek, lojalitet och framtidshopp. En riktigt bra underhållningsroman.
Inger Lundqvist
"Institutet".
Titel: Institutet
Författare: Stephen King (översättning: John-Henri Holmberg)
Förlag: Albert Bonniers förlag
Luke Ellis är inte som andra. ”Smart”, ”klipsk” och ”bäst i klassen” är understatements. Luke är en superbegåvning som vid 12 års ålder antagits till två universitetsutbildningar. Men det är inte därför han blir bortrövad, utan för att han i upprörda stunder med tankekraft kan flytta en pizzakartong.
Det ligger i nationens och världens intresse att han hamnar på Institutet. Ja, åtminstone är det vad hans kidnappare påstår.
Stephen Kings roman handlar om telepati och telekinesi (googla gärna!). Till en hemlig anläggning i Maine har ett försvarligt antal barn rövats bort. Alla är intelligenta, men ingen lika briljant som Luke, något Institutets läkare och övriga personal dock bara noterar i marginalen. De vill ta till vara på förmågan till tankeläsning, tankeöverföring och att med hjärnkraft förflytta långt mer än pizzakartonger.
Ingen av dem är snäll. Alla är beredda att låta barnen, när deras gåva väl är utsugen, förvandlas till grönsaker eller dö.
Utanför Institutet är världen ovetande och som vanligt, men hav tröst: här finns den före detta polisen Tim Jamieson som gärna hade fått komma till undsättning tidigare och därmed besparat läsaren onödigt många hundra sidor av barnmisshandel och sadism (skendränkning av en åttaåring …). Känner du din Stephen King vet du förmodligen vad jag talar om: att han på 660 sidor är lysande, men på 400 skulle vara ännu bättre.
Olle Lundqvist