Lovisa Lindgren befinner sig ofta ute i naturen, ofta i sällskap med hunden Hera. Naturen syns också i hennes skapande.
Längst upp i lägenhetshusen vid Torsgatan letar sig lite av det sällsynta januariljuset in. Nästan varje kvadratmeter bakom ytterdörren skvallrar om ett hem där penseln sällan är stilla och där pennan glöder. Väggytan vid soffan är täckt av ramar, i bokhyllor, på köksbänken och i nästan varje låda trängs skisser, texter och stora akrylmålningar.
Lovisa Lindgren sätter sig ned vid köksbordet, där ljuset slår allra mest.
– Det här är min ateljé, det är här jag oftast sitter när jag skapar, säger hon och ler.
Lutad mot köksväggen står en port in till hennes värld. Dova, jordiga färger går i djupa bågar över tavelduken, en trädstam slingrar sig tvärsöver och där skymtar siluetter av människor bland krökta rötter.
– De här mjuka linjerna, det har blivit lite utav mitt uttryck. Jag målar med akryl på canvas och har utvecklat lite av min egen teknik. Penslarna jag använder är inte menade till akryl till exempel, men det är också så jag får till formerna, säger Lovisa Lindgren.
Jordnära färger och symbolik genomsyrar Lovisa Lindgrens konst.
Surrealismen och verklighetsflykten är ständigt närvarande. Ingenting är exakt vad det verkar, och figurer, motiv och stämningar ändras beroende på perspektiv och livserfarenheter. Hon vänder tavlan på köksbordet upp och ner – plötsligt tränger ett par sorgsna ögon igenom det som till en början osade av värme.
– De rymmer mycket, mina verk. Både detaljer och känslor. Framförallt är min konst full av mycket bearbetningar. Nästan allt svårt jag varit med om kommer ut när jag målar, ibland inser jag det inte förrän i efterhand.
Bakom den grå vardagsrumssoffan samsas eldröda himlar med tvetydiga mönster och stämningar. Hon sveper med handen på ett dovt dimlandskap, där träd och virvlar bildar ett illavarslande öga.
– Under tiden jag målade den befann jag mig i ett förhållande som inte kändes bra och det märktes i min konst. Här syns rädsla, ilska och känslan av att vara iakttagen. Genom att måla kom jag till insikt kring vad som var destruktivt det hjälpte mig att ta mig ur.
Bredvid verket hänger ytterligare en rad med samma bildspråk och tema. Men sakta förändras något, och i sista bilden står ett ensamt träd stadigt i grönskande växtlighet, även om det blodröda fortfarande bränner i kanterna.
– Här har jag tagit mig ut, kommit till ro. Jag står stadigt, även om det finns saker och ting som fortfarande skaver.
Lovisa Lindgren gör också beställningsjobb, men hennes egna estetik lyser igenom.
Lovisa Lindgren har skapat hela sitt liv, men det var för två år sedan hon hittade hem i sin estetik.
– Jag är självlärd och har testat mig fram. Måleriet är jätteviktigt, men också skrivandet. Det är min terapi, på många sätt.
Det går inte att undgå kvistarna, trädkronorna och gräset som genomsyrar penseldragen. Naturen är ständigt närvarande.
– På det sättet har jag alltid varit jordnära. Jag kommer ihåg redan när jag gick på förskola och mest satt uppe i ett träd och fascinerades av fåglarna, den mjuka vinden och doften av blöta vantar. När jag växte upp var det stökigt hemma och min flykt gick alltid till naturen, där var det lugnt, säger hon.
Nu är det istället in i en målad natur hon flyr, men syftet och känslan är densamma.
– När jag i perioder inte målat har jag istället letat mig upp på höga bergstoppar, för att få en känsla av översikt, kontroll och frihet. Och är det inte den känslan man vill åt ändå? Oavsett om det är berg eller tavlor som ger en den.
På lördag ska Lovisa Lindgren för första gången låta andra få en inblick i hennes personliga konst. Då öppnar hennes utställning på Liljas konst och ram.
– Det jag gör är ju väldigt personligt, men det känns bara kul att äntligen få visa upp det. Jag tror att det kan ge mig nya insikter, och jag tycker också det ska bli intressant att höra hur andra tolkar mina bilder.