Debutant. I april ger Lo Lindström ut sin debuterande och mycket politiska diktsamling "Västerbottensbarn". Foto: Emilie Sjölund.
"... Vi blev generationen i Skellefteå kommun som måste slåss för att glesbygden ska finnas kvar. Det blir svårt att ge av det lilla man har..."
Så lyder ett stycke ur Lo Lindströms dikt "Vi är barnen i Västerbotten". För lite mer än ett år sedan intog hen talarstolen under kommunfullmäktiges sammanträde och framförde hela texten inför Skellefteås politiker. Sedan dess har den unge poeten deltagit vid ytterligare ett sammanträde och då främst för att diskutera begreppet Norrland. Själv säger Lo Lindström att hens dikter har två starka ståndpunkter – norra Sveriges rättigheter och kampen för ett jämställt samhälle.
Sedan hen börjat framföra sina dikter på scener och i olika sammanhang har hyllningarna varit många, bland annat under fjolårets invigning av Berättarfestivalen där publiken jublade, men Lo Lindström har också mötts av motstånd.
– Det är klart att många blir obekväma eller provocerade, som borgare och snubbar som känt sig kränkta, men om jag inte provocerar så har jag inte lyckats. Fast det är klart att det ibland kan kännas obehagligt när folk hotar mig, säger hen.
Du har aldrig tvekat inför att skriva eller framföra vissa dikter, just på grund av den anledningen?
– Nej, för även om det kan kännas obehagligt så kan du inte låta det tysta dig. Det är klart att det är mer anonymt att vara politisk i en storstad men storstäder äcklar mig.
Lo Lindström berättar att hen har skrivit och läst ända sedan hen började lära sig. Hen skämtar om att mellanstadiet bestod av att kånka tillbaka böcker till biblioteket för att sedan låna nya. Det egna skrivandet har länge funnits, men kom igång mer seriöst under första året på gymnasiet då en lärare hyllade Lo Lindströms texter – en uppmuntran som kommit att betyda mycket och är något den 19-åriga poeten gärna lyfter fram.
Lo Lindström går tredje och sista året på estetiska programmet inriktning dans och kärleken till scenen kommer därifrån. Men också viljan att uttrycka sig genom ord och litteratur.
– Dans är en uttrycksform jag haft med mig hela livet, det kan vara skönt att berätta utan ord. Att nå en publik från scenen har alltid tilltalat mig, att vara på scen är för mig en självklarhet och adrenalinkick. Nu med poesin hittar jag fler sätt att stå på scen, och jag trivs i hur orden kan vara så raka och direkt politiska. Mitt möte med publiken är bland det härligaste, så det ska bli spännande att låta publiken möta mina dikter i en bok och se hur texterna tas emot när inte författaren tränger sig emellan text och åhörare, säger Lo Lindström.
Den 21 april, under årets upplaga av Berättarfestivalen, ger Lo Lindström ut sin första diktsamling "Västerbottensbarn". Boksläppet kommer ske på kaféet Hjortronlandet (i det rosa "Förlåt"-huset vid busstationen i Skellefteå) och just nu jobbar hen med bearbetningen av boken. Den mycket politiska poeten säger att hens första diktsamling kommer utgå från hens två ståndpunkter – feminism och kampen för norra Sverige. Två ämnen som genomsyrar i princip alla alster.
– Boken kommer ta upp många frågor, som min feministiska kamp och kampen för norra Sverige och mina band till bygden. Det blir också en hel del allmän poesi, även om den också är väldigt feministisk och väldigt politisk, säger Lo Lindström och ler.
Lo Lindström förklarar att den största skillnaden mellan dikter och estradpoesi är att det sistnämnda har en rytmik och gör sig bäst när texten ifråga blir uppläst. Något som gör att hen känner en viss nervositet inför att ge ut en diktsamling.
– Det känns väldigt spännande och mycket mer utlämnande att ge ut en bokform än att köra mina grejer från en scen. Jag är så van att ha kontrollen och vara med i mötet med publiken, som jag för övrigt älskar, men snart kommer personer kunna läsa mina texter i sitt eget vardagsrum. Så självklart känns det lite läskigt att snart ge ut en diktsamling, men också väldigt spännande.
Fotnot: Lo Lindströms pronomen är hen.
Om jag inte provocerar så har jag inte lyckats.
