Viskan är ett litetsamhälle i södra Norrland. Det luktar utflyttning och förfall. Och mitt i denna på ytan så trista glesbygd lever Bjarne med sin fru Malin och deras två döttrar.
Och sedan blir det bara värre. Jag känner från första stund att jag bara sitter och blir arg över Bjarnes attityd. Jag tar sällan till kraftuttryck och i skriven text är det nästan aldrig. Men jag måste få säga att jag rent ut sagt blir förbannad på den här mannens totala oförmåga att klara av sitt liv.
Bjarne är så himla korkadatt det inte ens räcker med att påstå att hälften vore nog. Det är faktiskt värre än så. Han är tjurskallig som den värsta åsna. Han vägrar ta hjälp av sin svärfar med ett lån. Han går på den lokala puben och super sig full fastän han ska köra skolbussen morgonen efter. Och han ger sig in på vanvettesaffärer som Emils pappa skulle ha sagt.
Att hans fru Malin älskar den här drummeln till karl är förstås hennes sak. Kärlekens mysterier är outgrundliga. Och om jag ska säga något positivt är det förstås att hon inte låter sig bli fysiskt misshandlad.
Jag förstår att regissören John O Olssons mening är att ge oss en inblick i hur meningslöst livet kan vara. Men jag saknar substans i berättelsen och det är inte ens tragikomiskt, bara tragiskt.
Nu är det förståsbra jobbat av Rolf Lassgård som lyckas få mig att reagera så hårt. Så hans insats är det inte något fel på. Det är på sitt sätt filmens behållning.
Samma sak med Lia Boysen även om hon inte får spela ut på samma sätt som till exempel i den så utmärkta tv-serien ”Jordskott”.
Jag saknar substans i berättelsen och det är inte ens tragikomiskt, bara tragiskt.