Tveklöst så känns det pirrigt. När du läser detta så är det över. Hur det gick vet jag inte, men jag hoppas naturligtvis att jag inte behöver skämmas i alla fall. Det här med att stå på en scen är nämligen något som inte är helt enkelt om man inte är en väldigt extrovert person, en sådan som lever för att bli sedd. För en sådan som jag är det något som jag måste tvinga mig till. Men förstå nu detta rätt – jag gillar precis som alla andra att få uppskattning. Ibland blir det dock inte så, utan responsen från publiken kan vara sval och i värsta fall, direkt fientlig.
Nu händer det sistnämnda kanske inte särskilt ofta. Oftast så är det mittemellan, som så mycket annat i livet. Men då det bra är det så mycket mer, ojvoj. Ibland är tiden på scenen där livet blir förhöjt. Jag brukar tjata om att det bästa som finns är att befinna sig så akut i nuet att allt annat bara bleknar bort, allt som gått före och allt som eventuellt kommer. Det händer, men det hänger väldigt mycket på att något slags utbyte sker mellan scenen och publiken, en masspsykos, en temporär sekt.
Då man som jag inte är någon fantastiskt vacker och perfekt person, då är det att bli beskådad något som ger turbodrift till självmedvetenheten, vilket i sin tur droppar blod i hajarnas vatten. Det föder i sig obehag hos betraktaren, att se självmedvetenheten och det obekväma. Så får jag för mig att det är i alla fall. Därför är scenen en plats man måste vistas på ofta för att kunna vara självklar och bekväm.
Förr löste jag det med berusning, att helt enkelt inte vara nog alert för att bry mig, att låta nerverna få lite ro genom stimuli. När musik och stå på scen var mitt jobb var det naturligtvis inte en speciellt långsiktig lösning och gjorde till slut hål på både mage och glädje. Så blir det aldrig mer, tänker jag.
Magnus Ericsson
