Jag är rätt blödig, har alltid varit det. Haft känslorna på utsidan, hjärtat på skjortärmen. Jag är lättrörd, lätt berörd. Det mesta gör mig känslosam. Men jag tycker ändå att de klyschor som bäddas in i vår populärkultur stundtals är svårsmälta. Allt som är skapat för att jag ska känna, i synnerhet när det kommer till film. Men min senaste insikt är att det jag ogillar inte bara är att det fungerar, utan att det till och med skapat vad jag känner, när, för vad.
Jag insåg detta när jag såg SVT:s "Gift vid första ögonkastet". Att det inte bara är filmskaparna som vet vad som således får mig att känna, utan att de byggt ramarna för hela den västerländska romansnormen. Här kommer det att bli jobbigt för dig som inte sett serien, men det är en petitess i sammanhanget. Serien lider mot sitt slut och paren, som experter matchat ihop, som sagt ja till varandra under vigseln, åkt på bröllopsresa och flyttat ihop, ska snart avgöra huruvida de vill fortsätta vara gifta med varandra eller om det börjar vara dags för skilsmässa.
Andreas tycker om Nina. Han behöver uppvakta henne, det säger samtalsterapeuten, samt att han ska göra det som på film för att hon ska förälska sig. Och det värsta; det fungerar. Till och med vi hemma i tv-soffan tycker att Andreas blir mer attraktiv. Skrämmande, och inlärt. Konstruerat.
Experterna anser att allt går att lösa med kompromisser. Om de bara ger plats åt sin nya partner i lägenheten, köper saker tillsammans och är villiga att jobba för relationen. Då ska det till och med kunna funka för Per och Eva, som får kämpa med att de har olika livsstilar, som SVT så fint kallar deras skilda klassbakgrund. Nästa vecka sänds sista avsnittet och de får äntligen göra slut. Faktum är att jag inte ens kommer att gråta. Jag längtar redan, och jag rekommenderar dig att se serien. Använd den som studiematerial, i övrigt är den rätt misslyckad.
Emelie Häggström