Måndagskväll på Arlanda. Har spenderat helgen i staden där jag bodde mellan 2010 och 2012. Stockholm, givetvis. Samtidigt som jag väntar på att kliva ombord på flygplanet som ska ta mig tillbaka till Skellefteå funderar jag över de senaste dagarna. Jag har känt stor lycka, stor sorg och stor ilska. Allt under en väldigt kort tid.
Vi börjar med lyckan. Jag har ätit gott, druckit gott och avslutat helgen med att lyssna på två och en halv timme av visdom och anekdoter från Henry Rollins, före detta sångare i Black Flagoch Rollins Band, under ett framträdande på Göta Lejon. Tillsammans med Michael Gira och Kim Gordon är Henry Rollins en av få människor jag nästan skulle kunna erkänna att jag idoliserar lite. Bara lite.
Sedan är det sorgen. En rasistisk demonstration på Norrmalmstorg och efterföljande kaos i centrala Stockholm får mig att ifrågasätta om det är värt att bry sig om mänskligheten längre. Lutar åt nej. Och den stora frågan är varför det inte längre kallas rasism när något är rasistiskt längre? När fem stora svartklädda män går förbi mig på gatan, en av dem avgrundsskriker och höjer sin arm i en hitlerhälsning, då menar en av Sveriges största nyhetsprogram att det är en "asylkritisk demonstration". Mental härdsmälta och ridå.
Till sist ilskan. På väg hem till helgens boende blir jag och min partner påhoppade av en berusad yngling på tunnelbanan. Efter att jag avbrutit ynglingen med ett tydligt "Nej" och kanske "Stick" blir vi förföljda till vår port med hot om våld, rån och en uppsjö av förolämpningar. Jag försöker inte spela tuff eller liknande men jag kände ingen direkt rädsla. Bara en brännande och tärande ilska. Ilska över att unga män, och gamla också för den delen, har en så jäkla skev och sned bild av precis allt.
Dennis Fahlgren