För tjugosjätte året i rad har en tomhet och ett lugn lagt sig över staden igen. Trästockfestivalen är över – en känsla som är lika välbekant som sorglig.
Och hur ska vi sammanfatta årets festival egentligen? Med inspirerande artister som Säkert! och Julia Frej? Fantastiska liveakter som Thomas Stenström och Linnea Henriksson? Ja, delvis. Men det som satt djupast spår i mig är våra egna, lokala talanger.
Jag vet att Skellefteå är en levande musikstad, även om det inte alltid får synas. Jag vet också att ny, spännande musik hela tiden produceras i allt från sovrum till Mullbergets lokaler. Men det är under Trästockfestivalen det blir som allra mest tydligt.
Under två dagars tid har Norran recenserat hela 14 olika akter, men filmat ännu fler som du kan uppleva på norran.se. Vi har byggt upp en livestudio just invid stora scenen, vimlat och fotat som att det inte funnits någon morgondag. När jag tittar igenom dessa 14 recensioner är det en sak som står klart: de mest imponerande spelningarna, det står våra lokala förmågor för.
Det finns alltid någon intressant Skelleftemusik att konsumera, men jag skulle vilja påstå att det glöder lite mer än vanligt just nu. Där finns de stabila långkörarna som Chicagojazzen, men också nykomlingar som Prospekt Mira. Efter en konceptuell, vibrerande resa ner i Moskvas tunnelbanor pirrade det lite i undertecknads musiknerv. Att uppleva ett band alldeles i början, när de börjar hitta sin form och dessutom bjuder på nyskapande postrock med synthinslag, måste vara något av det mest oslagbara.
Den Tasmanska Tigern, Molnet och Gåskören har alla skapat snygg musik i några år – men det var som att de hittat en ny frekvens under helgen. Det var lite skarpare, lite bättre. Nu väntar jag bara på nytt material att djupdyka i.
Och på tal om att hitta rätt frekvens – Blodet. Fjärde gången på en Trästockscen, med ett mullrande driv svårt att värja sig emot. De beskriver det själva som att de nu, ett par år efter bandet bildades, faktiskt hittat sitt fokus. Jag håller med.
Nu till något allvarligare. Förra året anmäldes 14 fall av sexuella ofredanden på Trästockfestivalen, varav sju gick till rättegång. Den siffran är i år fem, men antalet anmälningar säger egentligen inte så mycket. Många anmälningar kan lika gärna betyda att det finns en större benägenhet att anmäla, inte att brotten blivit fler.
Det går aldrig att prata nog om det samhälle som gör att män tar sig rätten till kvinnors kroppar. Det går aldrig att prata nog om att den enda gemensamma nämnaren hos dessa gärningsmän är att de är - just det - män.
Och ifall du blir arg över föregående mening och inte över det faktumet att minst fem kvinnor utsatts för övergrepp i helgen – då är du troligtvis en del av problemet.
Trästockfestivalen står tack och lov på en normkritisk grund. Förra året anordnades en killmiddag, i år var organisationen Nattskiftet på plats och bland bokningar syns ofta artister som lyfter samhällsfrågor.
Varje år fortsätter Trästock att ta inkluderande kliv – något som är livsviktigt. Kultur ska vara tillgängligt, punkt.
För alla måste få möjligheten att dansa till Linnea Henriksson, våndas med Blodet och sjunga med till Gåskören.