”Min tioåriga dottertyckte om den, men hon har redan tvångsmatats med en diet av könsöverskridande omoralisk relativism av marxister på hennes skola.”
Det är ett ganska omständigt omdöme, speciellt för en rätt oansenlig barnfilm. Men mest undrar jag hur personen som skrivit det orkar bli så himla upprörd. Filmen handlar om att accepteras även om man är annorlunda, och att man faktiskt får ha på sig vad man vill. Det handlar om en pojke som är bra på fotboll och som bär klänning.
Pappan till den tioåriga dottern (och det är en pappa, det framgår av texten) är upprörd för att om det är okej för pojken i filmen att bära klänning så ... måste han som tittar på filmen också bära klänning ... eller vad? Jag förstår uppriktigt inte. Hur kan det uppröra vad en annan person har på sig? Det påverkar ju inte honom.
Den snart tvåårigaflickan därhemma blandar vilt jeans, prinsessklänningar och tröjor med traktorer på. Mest gillar jag att dra på henne kläder med dinosaurier på för då sträcker hon upp sina små armar som klor och ryter ut i världens sötaste ”Raaaaooooww!”.
Och jag tänker att hon just där har en fördel som tjej. Det är ingen som bryr sig om var hon har på sig. Förutom möjligtvis bloggaren och företagaren Blondinbella som varit upprörd för att människor inte har uppfostran nog att klä sina barn efter färg. För om man inte håller sig till blått och rosa, hur ska man då kunna veta vilka som är flickor och vilka som är pojkar? Det blir ju helt kaos!
Som att barnen skulle bry sig?
Det är bra att dentioåriga dottern till mannen som skrev omdömet gillar filmen ”The boy in the dress” och jag hoppas att hon läser boken också som faktiskt är snäppet bättre. Och om pappan trots allt känner det här är samhällets sätt att säga till honom att han också måste bära klänning kanske han helt enkelt borde prova. Förmodligen skulle det inte hända mer än att han upptäckte att det är världens bekvämaste plagg.