Trollkarlen Gandalf (Ian McKellen) och alvdrottningen Galadriel (Cate Blanchett) möts på nytt i den sista "Hobbit"-filmen. Foto: SF
Det har gått 13 år sedan "Sagan om ringen: Härskarringen" hade biopremiär - 13 år sedan jag stapplade ut från biografen med rödkantade ögon och en svindlande känsla i bröstet. Nu, efter sammanlagt 17 timmar i Peter Jacksons Midgård (om man inte räknar de förlängda dvd-versionerna), känns det inte längre som ett privilegium att få kliva in i hans Tolkienuniversum. Det känns som ett jobb.
Den sista filmen tar vid i samma ögonblick som del två tog slut, med draken Smaug på krigsstigen. Hans attack på sjöstaden Esgaroth är bara den första av åtskilliga actionscener, den ena mer absurt grandios än den andra. Drygt halva speltiden upptas av pilregn och vinande släggor och sköldformationer. Problemet är inte att de är särskilt blodiga - här har man kämpat hårt för att komma undan med elvaårsgränsen - utan att de aldrig tar slut.
Det monotona krigandet är inget nytt problem, redan i "Sagan om de två tornen" visade Peter Jackson att han har svårt att sätta saxen i stridsscenerna. Det är synd, för storymässigt är "Femhäraslaget" egentligen den bästa i "Hobbit"-trilogin.
Precis som i "Sagan om ringen"-filmerna blir det den lilla människan, Tolkiens inspiration till hobbitarna, som måste rädda maktmännen från sig själva. Martin Freeman gör ett bra jobb som Bilbo, även om hans dråpligheter verkar höra hemma i en annan film.
Peter Jackson har överlag svårt att balansera filmens humor och allvar. Särskilt tydligt blir det när den vördnadsbjudande alvkungen Thranduil rider in på en älg. Det bäddar för en hel del underhållning, men knappast någon religiös upplevelse.
Karin Svensson/TT