Katastroffilmer har tydligen inte förlorat sin tjusning. Och när regissören Brad Peyton tar sig an det kanske vanligaste scenariot, jordbävning i Kalifornien, då blir det verkligen skakigt.
Det är nämligen ingen hejd på olyckorna. Det bara inte kommer rejäla jordbävningar, när jag börjar hoppas att det är slut på förstörelsen, då kommer en tsunami och försöker dra med sig resten av San Fransisco.
Det är faktiskt otroligt skickligt filmat i 3D och jag väntar mig ibland att hela biosalongen också ska börja skumpa.
Mitt i denna ödeläggelse befinner sig då en riktig klippa, spelad av Dwayne ”The Rock” Johnson.
Han heter Ray och jobbar i räddningstjänsten. En tuff kille med både musklerna och hjärtat på rätta stället.
Samtidigt har han problem. Frun, Emma, har lämnat honom för en rik krösus, och dottern, Blake, har inte heller så mycket tid över för pappa.
Men när de två kvinnorna hotas då har Ray bara en tanke. Att rädda sin gamla familj.
Det låter klyschigt och förstås det också. Däremot tycker jag att det är bra att Emma och Blake inte är hjälplösa på något sätt.
Speciellt Blake har ett kurage som inte är så där särskilt vanligt för kvinnliga rollfigurer i den här genren.
Dwayne Johnson har blivit den nya tidens Arnold Schwrzenegger. Populär till max även om agerandet inte direkt håller Oscars-klass.
Jag gillar Alexandra Daddario bättre som aktör, hon spelar Blake med en både tuff och charmig framtoning.
Dessutom är Art Parkinson en trevlig bekantskap i rollen som den frispråkiga lillkillen Ollie.
Men som sagt, det är effekterna som gör filmen. Så jag blir skakad men inte berörd av katastroferna
Jag blir skakad men inte berörd av katastroferna.