Kjell Bergqvist i "Lyckligare kan ingen vara".
Jag kan inte undgå att tänka på ”Love Actually” med bland andra Emma Thompson och Hugh Grant när jag ser den här svenska komedin.
Och då blir det förstås väldigt svårt att bli nöjd. För det här är ingen film som kommer att gå till historien. Det blir helt enkelt för mycket av för lite. Och då tänker jag förstås på manuset.
Huvudpersonerna är Robert som spelas av David Hellenius och gans gamla flamma Sofia. Hon spelas av Helena af Sandeberg och Sofia är numera en hyllad aktris i New York. Båda har familjer med barn men när de träffas av en slump väcks de gamla känslorna till liv. Och det blir komplicerat som det brukar stå i statusraderna på sociala medier numera.
Nu tycker jag att varken David Hellenius eller Helena af Sandeberg lyckas göra något riktigt bra av sina roller. Det känns helt enkelt lite uppstyltat och inte alls så passionerat som det borde vara. Så där faller förstås mycket av filmen. Men jag är inte helt igenom negativ.
Kjell Bergqvist finns med och hans gamla surgubbe Ulf är till en början som stulen ur ”En man som heter Ove”. För att ta en parallell till ytterligare en film.
Han börjar med att skälla ut, jo dom har hundar, en kvinna, Claudia, som inte gör som han säger. Men kärlekshistorien mellan de båda är faktiskt historiens höjdpunkt och det är inte bara Kjell Bergqvists förtjänst. Även Monica Albornoz (Claudia) gör sitt till för att höja underhållningsvärdet – och även skapa tårarna.
Roligast är annars två sportreferenser. Och då tänker jag inte på att Frölunda spöar Skellefteå AIK i SM-finalen i filmens inledning.
Det är istället Frölundas matchvinnare Patrik där Filip Berg gör en perfekt parodi på en idrottsstjärna som aldrig blivit vuxen.
”Det blir komplicerat som det brukar stå i statusraderna på sociala medier numera.”
Han tänker mer på sin guldmedalj än sitt nyfödda barn och det är inte direkt något modernt mansideal.
Den andra är ungdomstränaren Torkel som porträtteras ursinnigt lustigt av Christopher Wagelin. Han är så fixerad vid sina egna spruckna idrottsdrömmar att han inte låter sina adepter ha roligt och njuta av i det här fallet, fotbollen och kamratskapet. Istället citerar han Karin Boye och tror förmodligen att han leder svenska landslaget istället för några smågrabbar.
Till sist måste jag också berömma Celie Sparre som spelar en barnmorska och har en del bitska kommentarer. Jag skrattar faktiskt även när hon tar till en del udda knep för att charma den kille hon en gång skällde ut.
Så visst är det här en film som har sina ljusa sidor. Men det känns som att den hade kunnat bli så mycket bättre.