Ungdomstiden framstår i efterhand ofta som ljus och fylld av förhoppningar. Men allt blir inte som man trodde, nya generationer tar vid och har inte samma referenser som ens jämnåriga – av vilka en del kanske inte ens längre finns kvar i livet.
Katarina Mazettis nya roman "Snö kan brinna" bjuder verkligen på nostalgi. Vi hamnar i 1970-talets röda Umeå, i ett kollektivboende på Ön. Två killar, två tjejer; två har börjat arbeta, två studerar fortfarande. Alla har hjärtat på vänsterkanten. Alla spelar och sjunger. Börjar odla grönsaker, demonstrerar på lördagarna. Spelar så småningom in en skiva med folkmusik.
Så småningom krackelerar idyllen, dessutom på ett synnerligen brutalt sätt. Först många år senare möts två av de fyra. Nu som grånade figurer, på väg ut ur det etablissemang som de en gång försvor sig åt att bekämpa.
Katarina Mazetti har bra flyt i berättelsen, antyder redan i början att det kommer att gå på tok vilket givetvis håller nyfikenheten vid liv. Vill dock betona att man ska akta sig tro att allt har hänt på riktigt. Vilket också lätt kan bekräftas genom att ta en titt på hennes egen datorbaserade bibliografi.
Sådant fanns inte på 1970-talet, och tur var kanske det.
Då hade karaktärer som Birgit, Vacker-Gunilla, Joakim och den två meter långe Brecht, kanske inte ens hamnat under samma tak. Eller också mest bara suttit och blippat på sina mobiler?
Stefan Holmberg