Under Margaret Thatchertid vid makten i Storbritannien pågick den stora gruvstrejken. Den här filmen tar sats 1984 och baserar sig på verkliga händelser.
Det handlar om en gay-grupp i London som inser att de har mycket gemensamt med gruvarbetarna. De är förföljda, de är utsatta för polisens övermakt och de har inte något stöd i dåtidens media.
Därför kommer denunga killen Mark på en, enligt honom själv, lysande idén att starta en insamling till förmån för de, bokstavligt talade, utfrysta kolarbetarna i ett litet samhälle i Wales.
Men alla gruvarbetarna och de lokalt styrande är inte lika förtjusta i idén att bli stöttade av det som många kallar ”perversa”.
Hur som helst blir det här en uppvisning i hur människor vågar mötas och skapa förståelse för varandra.
Ett lovpris till kärleken som brobyggare och hur fördomar kan överbryggas genom att träffas och hitta gemensamma nämnare i det svåra livspusslet.
Det finns mångamänniskor i det rika persongalleriet som det är så himla lätt att tycka om. Mark är den jag tänker på allra först. En gay-kille som verkligen sprudlar av idéer. En kille som dessutom har lätt för att övertyga andra.
Samtidigt är det här en tid då hiv började spridas vilket naturligtvis påverkar händelserna. Mark spelas av Ben Schnetzer på ett väldigt charmigt sätt.
Joe är en annan yngling, han får snabbt smeknamnet Bromley, efter sin hemby, som visar hur svårt det var att våga komma ur garderoben som gay på den här tiden. Inte minst i det puritanska samhällle han växt upp i.
För att inte tala om Sian, en gruvarbetarhustru, som med sina starka åsikter och skarpa intellekt höjer rösten i kampen för ett rättvist samhälle. Hon gestaltas av Jessica Gunning.
Även om ämnet är allvarligt så finns det ändå en härlig engelsk humor med hela tiden. Jag skrattar gott åt många scener men blir lika ofta berörd av den värme som genomsyrar hela föreställningen.