Foto: HOWARD LIPIN.
Bob Dylan har varit på allas läppar sedan Svenska akademien tilldelade honom Nobelpriset i torsdags. För första gången har låttexter varit den huvudsakliga anledningen till att någon får litteraturpriset. Även om det för en gång skull var ett namn som den stora allmänheten var bekant med, så har beslutet ifrågasatts. Ska inte litteraturpriset gå till någon som skriver romaner, pjäser, eller åtminstone dikter? Akademien hävdar att Dylan kan läsas som poet, och att de inte utökat litteraturbegreppet. Men i praktiken är det förstås precis vad som hänt.
Nu har akademien öppnat dammluckorna, och möjligheterna finns att litteraturprisets ramar flyttas ytterligare. Jag skulle såklart gärna se en serieskapare bli belönad, och det finns manusförfattare inom film, tv och till och med dataspel som skulle kunna bli aktuella.
Vem vet, kanske delas ett framtida Nobelpris ut till någon som främst uttryckt sig på Twitter? Jag menar det faktiskt inte som ett skämt. Inom litteraturen finns många givna förutsättningar och att kunna uttrycka sitt budskap på 140 tecken är en begränsning på samma sätt som att dikter ska följa versmått.
Tiderna förändras, och vilket medium som använts för att skapa litteratur, eller konst i allmänhet, är inte viktigare än budskapet. Om Svenska Akademien kunde vidga sina vyer den här gången, så kan alla göra det. Utan att nämna några namn finns det i vårt län gott om personer och institutioner som har en allt för snäv uppfattning om vad konst och kultur är. De kommer att bli akterseglade när andra följer med i utvecklingen.
Vad alla skulle tjäna på är att ibland göra något som de inte brukar, vad det än må vara: Lyssna på musik, läsa ett seriealbum, se en film eller tv-serie, spela ett spel, eller – om det är det man inte ägnar sig åt längre – läsa en bok.
Andreas Eriksson
