När Julie Bergan kliver in på scenen gör hon det till tunga basgångar, röktung luft och rivigt elgitarrsolo. Redan där står det klart att det norska stjärnskottet inte kommer att nöja sig förrän varenda en i publiken dansar som om det inte finns någon morgondag.
Julie Bergan är norskan som i sitt hemland varit ett välbekant ansikte sedan solodebuten 2014 – men i musiksverige dröjde det till 2016 innan hon slog ner som en bomb. Superhiten stavas ”Arigato” – vi har all hört den, vi har alla dansat till den.
Att som artist främst förknippas med en enda låt för den breda massan är alltid riskabelt. Är resten av setlisten bra? Kommer publiken hänga med? Det tar exakt två sekunder av Julie Bergans närvaro på scenen innan jag kan besvara de frågorna med ett rungande, basgungande ja.
Hon börjar högintensivt, rör sig obesvärat coolt över scenen, aldrig en stilla stund, alltid knivskarp fokus på publiken och sätter varenda ton. Hon river av den ena snygga poplåten efter den andra och spelningen bygger successivt upp en dallrande förväntning inför den självklara avslutningen – ”Arigato”. Och om publiken varit stillastående under korta perioder när tempot växlats ner, så är allt glömt när de första tonerna av monsterhiten letar sig ut över torget. Det som Skelleftepubliken får höra är dessutom på ett helt annat plan än studioversionen.
Julie Bergan – du lyfter hela Stadsfestens coolhetsnivå. Jag liknar sällan artister vid the one and only Zara Larsson men banne mig, här har vi någon som i framtiden kan bli Norges svar på vår egen superstjärna.