"Lustiga små kryp" har biopremiär.
Det finns en hel del gott i den här franska animerade filmen.
Med gott menar jag att det mitt i den sagoskimrande världen serveras en del fin sensmoral.
Som att alla borde vara välkomna i det lilla bisamhälle där filmen utspelar sig.
Eller att det inte går att hålla unga kvinnor inspärrade även om de råkar vara drottningar.
Och att utan bin skulle vår vackra värld så småningom torka ut. Men samtidigt känns det som att det blir lite för sött. Lite som honung utan något till.
Det handlar annars om den kringresande trubaduren Apollo, en syrsa som känner sig lite misslyckad. En kille som kan både trolla och jonglera och gärna sjunger en smörig låt när han uppträder.
Men hans försök att få uppträda på bidrottningen Marguerites fest blir resultatlösa.
Men när drottningen smyger ut i samhället som en alldeles vanlig tjej blir det kärlek vid första ögonkastet mellan henne och Apollo. Och allt borde bli alldeles, alldeles underbart. Inte minst när de får sjunga Edith Piafs ”La vie en rose” i en vacker duett.
Samtidigt finns där en arg konkurrent till Marguerite. Nämligen Jenny Geting, en läcker figur med en giftig gadd.
Hon konspirerar för att bli ny regent och använder riktigt smutsiga knep.
Och hennes soldater tar över bisamhället och förvandlar det till en lydstat.
Det är mycket som är riktigt så där småbarnsanpassat. Men just de där militärscenerna, och även när en vampyr till fladdermus dyker upp, gör att de minsta kan bli ganska så rädda.
Så jag vet inte riktigt vem jag ska rekommendera filmen till. För larvigt för de större, för otäckt för de mindre.
Och dessutom är birollerna så många att det är lite svårt till och med för oss vuxna att hålla ordning på surret.